Kategori: Uncategorized

Att människor får endorfinkickar efter träning har jag hört talas om, även om jag själv aldrig ”drabbats”. Att Iza brukar få något liknande efter simningen har jag länge misstänkt, men igår var det värre än vanligt.

Efter 20 minuters simning var hon så speedad så jag har aldrig upplevt maken. Normalt sett brukar hon dock lugna ner sig och vara ganska trött och lugn när vi väl kommit hem. Men inte igår! Hon for omkring som en galen unghund och pockade på uppmärksamhet och att göra något, vilket jag var måttligt intresserad av. Till sist fick hon tag på en ”Bill” (Karlssons mjukishund) som jag hittade här om dagen och la sig att tugga på den!!! Hon har aldrig varit intresserad av sådant tidigare, inte ens som valp vad jag kan minnas? Jag kände dock att överlevnadsprocenten för Billar i schäferkäftar torde vara ganska låg så jag sa åt henne att sluta. Då kom hon farande och tryckte upp honom i mitt knä istället, och detta upprepades flera gånger. Det är tur att hon gör allt med glimten i ögat och är så söt som hon är, för hon har en förmåga att bli förlåten för det mesta. Några goda skratt fick jag mig i alla fall. 😀

Kommer ni ihåg min äppelbuske?

https://vallterrier.wordpress.com/2008/05/13/

Här kommer beviset.

Äpplen!

För mig som är måttligt road även av ”riktiga” äpplen ligger en provsmakning långt ned på prioriteringlistan, men visst är det äpplen! På min äppelbuske. 🙂

…att erkänna, men; jag har strumpor på. Inomhus. I augusti. *suck*

I fredags, när termometern visade sisådär +29° och man lätt kunde invaggas i tron att det för evigt skulle vara strålande sommar, kändes det halvbegåvat med en bokad simtid, inomhus, åt Iza idag.

Idag känns det betydligt bättre! Regnet har vräkt ner sedan i morse så nu känns det som en extremt begåvad planering. 🙂

För övrigt har den larviga förkylningen förvandlats till en högst irriterande förkylning. I natt har jag tillbringat betydligt mer tid med att hosta än att sova. Inte alls bra inför jobbstarten, men snart har jag överlevt den här dagen också. Förutom ett antal telefonnummer som fullständigt raderats ur den inbyggda hårddisken (bl a mitt eget jobbnummer!) så har det varit ungefär som vanligt. Att minnas telefonnummer brukar vara en av mina starkare sidor så jag tar det som ett tecken på att jag, trots allt, kopplat av (eller bort?) rejält på semestern.

Börja jobba i morgon? Känns inte alls nödvändigt, men det är väl bara att bita i det sura äpplet…

Dagen har ägnats åt lite pyssel. Den larviga förkylningen gör sig fortfarande påmind på ett mycket irriterande sätt. Lite hosta, lite rossel i luftrören och kanske, kanske pyttelite feber. Men tillräckligt för att man ska bli matt om man försöker sig på några större projekt. Tvättmaskinen har dock gått varm även om torkvädret lyst med sin frånvaro. Vi har också hunnit med en smärre shoppingtur. Främst för att byta storlek på en skjorta husse fick i present men jag lyckades även släpa hem två stora lyktor till altanen, en ny stekpanna och en del annat.

Hundarna lyckades vi faktiskt aktivera mellan regnskurarna. Iza fick en rejäl promenad med husse och jag och Karlsson tog en egen, något kortare, träningspromenad i skogen så att han skulle få springa av sig utan att jag behövde överanstränga mig. Det gjorde han på ett lysande sätt, t ex när vi tränade linjetag. 🙂 Ett litet lydnadspass blev det också. Han ser klart positivt på den lägre temperaturen, och det gör väl jag också om jag ska vara ärlig. Skönt att kunna gå mer än fem meter utan att smälta…

Lite mer bilder från lägret har jag fått. Det är sååå roligt att få lite bilder på sina egna hundar. Normalt sett brukar det bara vara jag som fotar men den här gången var vi fyra (4) fotoidioter i samma grupp!!!

Foto: Christine Ehrlander & Martin Andersson

Iza kör uppletande. Det lossnade lite under lägret så tillvida att jag faktiskt fick ut henne på djupet flera gånger i rad. Det är ju där det brustit. Sen hittade hon inte nödvändigtvis så mycket saker, men just nu känns det viktigare att hon kommer ut i rutan. Även om hon (kanske) är pensionär.

Karlsson spårar för fullt och har ännu inte upptäckt blåbärsplockarna (3 stycken) som sitter utplacerade på båda sidor om spåret.

Men HÄR har han upptäckt dom, och undrar nog vad det är för filurer som sitter i hans spår?

Karlsson kryper. Synd att det är ett par stora fötter och ett par fula ben i vägen bara. Gräset var långt och elaka tungor, som såg det hela på lite avstånd, påstod att han såg ut som en muräna?!

Mattes goding!

Porträttbilder togs det också.

En lite annorlunda porträttbild… 🙂

Då har ”Karlssons Flying Circus” äntligen landat. Semestern är officiellt slut och nu återstår bara en alldeles vanlig söndag innan man ska återvända till jobbet. Jag kan erkänna att jag är måttligt sugen. En vecka eller två till, hemma, i lugn och ro, hade inte gjort ont. Inte gjort ont alls…

I tisdags drog vi som sagt iväg till Båstad. Att vi hamnade just där var för att det var den enda campingen utmed den halländska kustremsan vi ringde till som tog emot förbokningar. Och ja, jag VET att Båstad ligger i Skåne, men det är faktiskt på håret. Att campingen tog emot förbokningar visade sig ha sin förklaring. Där var … lugnt. Massor av lediga platser. Campingen öppnade förra året och är fin och fräsch men det visade sig vara bilavstånd till – allt, vilket förtar en del av charmen.

Nåja, solen har strålat hela dagarna och värmen på nätterna har varit tropisk. Åtminstone inne i husvagnen. Med två hundar i släptåg i den värmen blir man lätt begränsad. I synnerhet lille K blir väldigt tagen. Och skulle man in på någon affär eller liknande så fick en av oss vackert stanna vid bilen för att kunna ha alla dörrar och fönster på vid gavel för p-platser i skuggan hittade vi bara på ett ställe.

På onsdagen började vi med paketöppning. Husse fyllde nämligen år. Därefter turistade vi rejält på Bjärehalvön. Där är otroligt vackert och vi åkte många fina småvägar. Vi började med att besöka Norrvikens trädgårdar, så nu har jag stillat min nyfikenhet vad det gäller det stället. Har under alla resor till Skåne undrat vad det varit men nu vet jag. Kanske beror det på den torra sommaren men det fanns inte särskilt mycket som blommade och jag blev lätt besviken. Visst fanns det vackra miljöer men …

Därefter åkte vi till Hovs Hallar. Snudd på bergsbestigning så vi tog oss aldrig ned till vattnet, men visst var det spektakulärt med klappersten och raukar. Grottor skulle det visst finnas också. Det roligaste var dock nästan när Iza insåg att det inte fanns något staket mellan henne och korna! Då visade hon helt plötsligt ett mycket stort intresse för vegetationen på andra sidan (från korna sett) stigen som gick rakt igenom kohagen. 🙂

En liten del av Hovs Hallar.

Därefter drog vi vidare till Torekov för lunch. Där var det lagom pittoreskt nere vid hamnen men inte helt enkelt att hitta en lunch för under 150:-!!! Till sist lyckades vi komma över baguetter till ett rimligt pris som intogs på en parkbänk. Till största delen handlade det om principer. Man betalar liksom inte 150:- för en lunch. Basta! Vi hade vissa planer på att åka över till Hallands Väderö men de planerna la vi på hyllan. Kanske en annan gång.

Sedan blev det lite sightseeing på krokiga småvägar och så småningom hamnade vi på ett fantastiskt smultronställe. Café Utsikten. Kan varmt rekommenderas. (Skyltar finns på väg 115 när man svängt av E6, strax innan man kommer fram till själva Båstad.) Caféet gjorde verkligen skäl för sitt namn med en vidunderlig utsikt över hela Laholmsbukten. Där intog husse sin födelsedagstårta i form av blåbärspaj. Själv var jag ståndaktig och höll mig till Ramlösa! Och det var HÄR vi hittade rejält skuggiga parkeringsplatser och för första (och enda) gången vågade lämna hundarna i bilen med lite nedvevade rutor och bakluckan på glänt med hjälp av vädringskrok.

Utsikten från … Café Utsikten.

Husses födelsedags”tårta”.

På torsdagen shoppades det lite och på eftermiddagen åkte vi över Hallandsåsen till Vejbystrand och hälsade på J med familj. Familjen består, förutom av människor, av två borderterriers från Karlssons uppfödare. Den ena är halvbror till K och den andra … nå’t annat. Släkt är dom i alla fall. Då vi kände att det kunde bli lite väl mycket att släppa ihop tre hanhundar och så Iza mitt uppe i allt hade J vänligheten att ”låsa in” sina båda så att K och I fick rasa av sig i den underbara inhägnade trädgården, ett stenkast från havet! Trädgården var självklart full av hundleksaker och K hittade snabbt en latexpip. När han började tugga sönder den var jag rädd att han skulle svälja bitarna och tyckte att jag löste problemet när jag kastade upp den mitt på barnens studsmatta. K var dock inte riktigt överens med mig på den punkten. Han var en syn för gudar när han balanserade omkring på bakbenen under studsmattan. Det var preciiis så att han nådde med framtassarna så att han kunde ”putta” pipen åt olika håll. Eftersom han trots allt inte fick tag på den löste han problemet på annat sätt. Efter lite taktiska funderingar hittade han pallen som människobarnen använder för att ta sig upp och sen var det plättlätt. Upp på pallen, vidare till studsmattan och så var det problemet löst! 😀 Det var i alla fall en fantastiskt trevlig eftermiddag, (som avslutades med havsbad för Karlsson) och det gör vi gärna om. (J, jag vet ju att du ”tjuvläser” här.) Tyvärr glömde jag fullständigt bort mina åtaganden som fotograf så några bilder från denna tillställning blir det inte.

På kvällen åt vi middag på vårt nya favoritställe, Café Utsikten. Alldeles utmärkt mat till fullt acceptabla priser. Och utsikten var lika bedårande på kvällen.

Igår runt lunchtid provade vi på jetset-livet vid hamnen i Båstad. Det närmaste Karlsson kom att vara en ”brat” var väl när han käkade glass i den lilla parken mitt emot Pepes bodega. (Det är väl där alla ”kändisar” huserar under tennisveckan har jag förstått?) Hundarna trodde nog inte sina ögon när de förärades varsin bägare med vaniljglass!? Karlsson luktar fortfarande vanilj i skägget. 🙂

Karlsson har äntligen hittat en plats i skuggan, strax intill Pepes bodega.

Framåt sena eftermiddagen fick vi fint besök när hela Öresunds kennel (K:s uppfödare) kom och hälsade på. Vi grillade, åt och svettades. Men trevligt var det!

I natt regnade det naturligtvis, eftersom vi skulle plocka ned förtältet och åka hem. Men nu är vi hemkomna, husvagnen är urpackad och förtältet hänger på tork. Och nu ska jag inte campa på … på … flera veckor.

Och just det; är man i Båstad måste man naturligtvis spela tennis! Detta har husse ägnat sig åt med stor iver, men inte den traditionella sortens tennis utan – getingtennis. Getingplågan har varit massiv och husse har med liv och lust, och varierande framgång, jagat getingar med den elektrifierade tennisracket jag investerade i.

Som grädde på moset har jag drabbats av en larvig ”förkylning” som knappt är värd namnet. Lite rossel i luftrören och kanske, kanske lite feber. Dock tillräckligt för att man ska bli lite hängig. För min del började det igår och husse hade ungefär samma tidigare i veckan så jag vet vem jag ska tacka.

Slikt har vi ägnat oss åt då och då under veckan för att kyla av den lille vekligen.

Inga problem att slappna av på kvällarna i husvagnen. K:s uppfattning om en bra bäddning är dock inte riktigt överensstämmande med vår…

En till som slappnar av, i soffan. Hon är inte riktigt så ihopklämd som det ser ut. Bordet slutar liksom innan schäfern börjar. 😉

Ja just det; jag har utökat min pelargonsamling med fyra sticklingar. En rosenpelargon (?) som jag fick av J, tack så mycket! Och igår kom K:s uppfödare med tre stycken, en tulpanpelargon (?), en zonalpelargon och en doftpelargon. Tror jag. Men den som lever får se. 🙂 Tack så mycket för dessa också!

Som jag tidigare nämnt hade blomstervakten under första semestervändan skött sig på ett förträffligt sätt och de flesta av mina pelargoner var betydligt finare när jag kom hem än när jag åkte. Även husse har tydligen skött sina åtaganden under lägerveckan men man kan väl uttrycka det som så att … det var tur att jag kom hem i lördags…

Nåväl, här kommer lite bilder på mina underverk. De enda som inte ville vara med på bild är en vit stjärnpelargon och en änglapelargon som för tillfället (eller kroniskt?) ser ganska risiga ut.

Pac. Ice

Äggskalspelargon

Änglapelargon

Rosa stjärnpelargon (?)

Gammal hederlig mårbacka

Och traditionell ”bondpelargon” av egen uppfödning. Detta är en av sticklingarna jag tog förra hösten! Jag är faktiskt grymt imponerad över hur kraftiga och fina de blivit. Och även toppskotten jag tog från sticklingarna i våras blommar hysteriskt.

Nu återstår bara att se hur många sticklingar jag kan ta av de nya sorterna? Och om jag kan få dem att överleva vintern. Altanen är stooor och skulle må bra av mer blommor. Men ska man köpa nya varje vår för att fylla altanen så går det nog ca en månadslön. Frågan är bara var jag gör av alla sticklingar under vintern? Huset är inte stort och lider av akut brist på söderfönster…

Kvällens spektakulära målformation.

Vi har hört och sett åskan på långt avstånd, men luften har ändå svalnat lite och just nu är det ”bara” 25,9° i sovrummet. Om ett par timmar kanske det har gått ner till 23° med lite tur?

Nu ska jag stuva in ytterligare lite saker i husvagnen. Det bär iväg tidigt i morgon för att försöka undvika den värsta hettan.

Då har äntligen de hett efterlängtade bilderna på bruksterriern med IPO-apporten landat i min mailbox. 🙂

Foto: Christine Ehrlander

Första gången var han lite tveksam men när han väl insåg att jag menade allvar, att jag verkligen ville ha den, så gjorde han ett tappert försök. Det tog dock en stund innan bakbenen landade. 🙂

Efter lite övning blev det riktigt prydligt. 🙂

Och bättre och bättre blev det…

…och avlämningarna skedde på IPO-manér, dvs framifrån, men dock stående. Att han skulle trycka ner rumpan i backen med den klumpen i munnen var nog lite för mycket begärt. 🙂

För de som då inte är så insatta i det här med bruksmoment och material så är alltså detta den apport som används i det internationella brukset där endast ”normala” brukshundar deltar, dvs schäfer, malle, rottis, riesen osv. Men det brydde sig inte Karlsson om; har man ett rykte att upprätthålla får man kämpa på. 🙂

För övrigt; hur kul är det på en skala (från 1-10) att gå och lägga sig när det är 27° i sovrummet? Min uppskattning är … typ … 0,5. Det var fallet igår kväll och jag har inte sovit särskilt bra. Hittills har dagen ägnats åt en hel del mamma-administration via telefon, och resten av dagen går väl åt till att förbereda avfärden i morgon.

Igår kväll, efter att solen gått ned, passade vi på att njuta ordentligt av vår altan. Vid 23-tiden var det fortfarande 20° varmt där. Jag passade också på att inviga ljuslyktorna jag köpt.

Denna ljuslykta hann jag faktiskt shoppa i Rättvik. Såg den (och liknande) på en restaurang och frågade var de var köpta. När jag kom in i butiken fanns det en (1) kvar, och den stod en annan kund och höll i. Gissa vad jag gjorde när hon släppte taget?

Denna (och tre till likadana) inköptes till midsommarfesten men med de stormvindar som då var brydde jag mig aldrig om att hänga upp dem. Men igår kväll prydde de sina platser. 🙂

Idag har åtminstone hundarna fått vilodag vilket endast inneburit en kortare promenad med husse. För min del har det däremot funnits en hel del att pyssla med, och en hel del finns kvar till morgondagen (eller kvällen). Husvagnen har städats ur, tvättmaskinen går stadigt och tack och lov för det fina torkvädret. När man hänger ut en maskin kan man plocka in föregående, färdigtorkade. Som grädde på moset har jag även varit tvungen att ägna mig åt en del shopping eftersom husse behagar fylla år kommande vecka! Fördelen var att när man väl kom in i köpcentrat så var det svalt och skönt. Och ICA Maxi ska vi inte prata om. DEN temperaturen vore lagom att sova i, istället för vårt stekheta sovrum…

Sen undrar jag; är det jag som är pryd och gammalmodig eller vad? I köpcentrat promenerade det omkring en tjej i sportshorts och silvrig bikini-BH. Och en höggravid mage i typ 10:e månaden! Tror jag hade reagerat ungefär likadant om magen varit ogravid men det gjorde det hela lite mer påtagligt (milt uttryckt). Hur höggravid man än är så borde man väl kunna klä på sig någon form av överdel om man ska gå och shoppa? Gravida (och ogravida) magar på stranden är helt OK, men i ett köpcentrum?! Men det kanske bara är jag som är petig?

Ja då är inte bara bruksterriern utan även hans storasyster och matte hemma igen efter en tuff men bra lägervecka.

Vädermässigt var inledningen … spännande. Under välkomstmiddagen kom ett rejält åskväder och blixten klöv en björk inte alls långt ifrån klubben. Under söndagen, när vi spårade hela dagen, regnade det större delen av tiden. Sedan har det bara blivit bättre och bättre. Kanske inte ur hundsynpunkt men ur en generell synpunkt. De kläder som blivit blöta har INTE blivit det av regn utan av andra orsaker. I slutet av veckan har det varit riktigt hett, men hundarna har ändå kämpat på bra.

Karlsson har spårat på längden och tvären. Efter första spåret sa instruktören (på norska); jag blir alldeles varm i hjärtat – han spårar som på räls! Gissa en till som blev varm i hjärtat?

Vi har tränat upptag (inte ett enda bakspår!) och parallellspår med korsningar, även där K skulle korsa det spåret jag lagt. Vi har kört spår med ”bärplockare” där K skulle passera mellan tre personer. Just det gick ”sådär” men han kom igen och slutförde spåret fint. På det stora hela är jag jättenöjd med hans prestationer och att klara alla dessa konstigheter efter att i ett års tid bara gått ganska okomplicerade matte-spår på hemmaplan… Ja, vad säger man? Om möjligt älskar jag den lilla råttan ännu mer!

Varannan dag har vi kört lydnad och det har också fungerat tillfredsställande. Har lagt mest fokus på att bli kommenderad tävlingsmässigt så att han ska lära sig att det kan komma belöningar även i den situationen. Han har även legat plats jämte en höglöpande schäfertik utan att bry sig det minsta?! Vem kan missa ett sådant träningstillfälle?

Som avslutning på veckan fick han lära sig apportera IPO-apporten! För de som inte vet är det en gigantisk apportbock, ca 4 ggr så stor som en normal, och med en vikt på ca 2 kilo. Han var lite frågande först men – vill matte ha apportbocken ska hon få apportbocken! OK, avlämnandet var ”sådär”, men han gjorde mycket goda försök i alla fall. Det finns även bildbevis men tyvärr inte i min kamera så de kommer senare.

Jag har även hunnit köra Iza förhållandevis mycket. Hon har fått tre spår, tre uppletanden och lite lydnad och det är betydligt mer än vad som hanns med förra året. Dessutom har hon fått hänga med som bar-hund några kvällar och på så sätt fått ”vara med”.

Det har varit en riktigt trevlig lägervecka med en kanonbra grupp där man lärt känna många trevliga människor, och som grädde på moset slutade det hela med att jag fick en inbjudan om att husera i ett förtält på SM. Ett förtält tillhörande två av deltagarna i gruppen. Och en sådan inbjudan är man inte sen att tacka ja till. Så nu ska jag helt plötsligt åka till SM i Västerås om en månad och det ska bli sååå kul!

Som vanligt var det dock skönt att komma hem. Men även den här gången blir det bara några nätter. Enligt husses önskemål drar vi på tisdag igen. Då bär det iväg mot Båstad. Själv hade jag nog gärna varit hemma den sista semesterveckan men efter den första fiasko-veckan på semestern lovade jag att lägga mig platt, vifta undergivet med svansen och låta honom bestämma den sista veckan, så; Båstad får det bli!

Här kommer några bilder från veckan som gått. Det finns betydligt mer på Karlsson i de andras kameror så det kommer senare.

Lite lydnad blev det som sagt också under veckan.

– Och vad är du för konstig typ som ligger där platt på mage med en stor ”maskin” framför ansiktet?

Trött bruksterrier vilar upp sig inför nästa arbetsuppgift.

Några kvällar på lägret är det gemensamma aktiviteter. Något som är stadigt återkommande är ”uppletandet”. Snarare handlar det om apporteringsövningar av diverse suspekta föremål, allt från korv och rått ägg till vattenfylld hink och kälke. Den här mallen (som inte var i vår grupp) är alltid spektakulär i det här momentet! 🙂 Den något risiga bildkvaliten beror på att solen gått ner och att det började mörkna ganska rejält, men håll till godo ändå!

Husvagnen och det mesta av packningen är redan på plats. Resten av packningen är packad (typ fyra par kängor i varierande grad av vattentäthet, och lika många regnjackor)) och ska strax in i bilen. Fötterna är vederbörligen ompysslade för att palla en vecka i kängor. Blommorna är vattnade och överlämnade i husses ömma (?) vård (eftersom grannen rest bort). Mamma är överlämnad i hemstjänstens ömma vård, kompletterat med telefonsamtal från husse och svärmor, för nu ska jag försöka KOPPLA AV.

Hundarna tittar misstänksamt på mig för varje steg jag tar, och de har alldeles rätt.

Nu drar vi! På läger! Och är åter om en vecka.

Tjingeling!

Idag har K fått ett litet spår på ca 300 meter. Det vore ju ganska pinsamt om han helt hade glömt bort hur det funkar till lägret. Men helt tomt i spårminnet var det uppenbarligen inte. Han löste det faktiskt riktigt bra. Jag gjorde ett upptag som gick i 90° över en stig så att riktningen fram till själva spåret var ganska klar. Det som imponerade var att han, direkt när spårselen kom på, stack ner näsan i backen och började leta efter spåret och när vi kom fram till det gjorde han faktiskt en analys!!! Någon meter på bakspåret och sedan vände han och gick iväg jättesnyggt. Två pinnar, pip och slut hade jag lagt ut, och förutom att han gick över slutet i första försöket så var han jätteduktig. Nu återstår att se vad som händer när någon annan än jag gått spåret. DET var ju ett tag sedan…

Det var inte heller att missta sig på hur mysigt han tyckte det var att rasa omkring i skogen, alldeles lös och ledig, på vägen tillbaka. Under semestern har han fått hålla sig till koppelpromenader.

För övrigt så går tvättmaskinen varm och jag tackar ödmjukast för att någon uppfann luftavfuktaren och torktumlaren, annars vet jag inte hur jag skulle fått tvätten torr med tanke på det något … instabila vädret.

Det var även roligt att se vad som hänt med mina blommor på två veckor! En del av årets inköpta pelargoner såg riktigt risiga ut, helt blomlösa, när vi åkte och nu är (nästan) samtliga på gång igen. Jag frågade grannen om hon kunde tänka sig att sköta skötseln även när vi är hemma, eftersom hon lyckats så bra. 🙂 Men sanningen är väl den att det förmodligen hänt även om jag vattnat dom själv och varit hemma. Men efter två veckor blir det så påtagligt.

Då har vi, om än tillfälligt, angjort hemmet. Som framgick av det förra inlägget så fick första veckan på semestern en något oväntad vändning. Jag ska inte gå in på detaljerna men jag kan ju säga som så att jag numera känner en helt oväntad gemenskap med ”damerna” i TV 4:s städsåpa…

När vi kom fram var jag inställd på att hjälpa till med fönstertvätt, köra grovsopor till sopstationen och annat liknande men det hela antog snart heeelt andra dimensioner. Veckan har präglats av arbete, sorg, ilska, lättnad, tacksamhet och massor av andra känslor. Det är inte lätt att upptäcka att ens förälder, som bor långt bort, helt plötsligt inte fixar någonting. Och inte själv har insett det och berättat… Jag anklagar mig själv för att jag borde förstått tidigare, borde handlat tidigare, borde ditt och borde datt… Men eftersom självanklagelser sällan leder någonstans har jag försökt fokusera framåt istället, med mer eller mindre framgång.

Den här veckan har jag också upptäckt hur många underbara människor det finns. Mitt i värsta semestertider?!  På måndag morgon förra veckan, strax efter kl 08.00 fick jag tag på biståndshandläggaren Margareta och förklarade läget och att jag ville komma dit och prata med henne. -När vill du komma? frågade hon. -Typ – NU! svarade jag. –Kan du vänta till kl 10? Och sen har det bara rullat på, efter att jag tagit ett antal ytterligare kontakter med andra myndigheter och instanser. Jag hittade t ex en helt underbar sköterska på vårdcentralen som engagerade sig till max och fixade besök av distriktssköterska och detta kommer förhoppningsvis leda till en hel del ytterligare hjälp. Jag tog kontakt med rehab-verksamheten som utlovade ett besök den här veckan och redan i måndags förmiddag var de på plats och levererade två rullatorer och diverse andra hjälpmedel. Under den här veckan kommer det även installeras trygghetslarm, och hemtjänsten har börjat göra besök med jämna mellanrum samt leverera mat.  Nu verkar väl inte allt fungera helt friktionsfritt ännu, men som sagt, jag är djupt fascinerad och tacksam över all hjälp jag fått – och hur snabbt det har gått?!

Jag har även försökt bringa reda i ett ekonomiskt kaos och min mobilräkning (som sällan överstiger 200:-/mån) kommer förmodligen närma sig ett fyrsiffrigt belopp nästa gång… Mycket tid i telefon(köer) har det blivit.

Den till torsdagen planerade avresan fick självklart skjutas fram men till sist satte jag en deadline till söndag för att inte själv bli tokig. Husse och hundarna har inte heller haft det särskilt roligt. De har fått klara sig bäst de kunnat och den planerade lydnads- och spårträningen uteblev naturligtvis. En kväll körde jag ett litet lydnadspass med K på gräsmattan vid badplatsen och då var han så lycklig att han svävade fem centimeter över marken.

Räddningen har dock varit att få åka till campingen och husvagnen och få en chans att tänka på något annat, åtminstone på kvällarna. Mycket lyckat var också att en av husses jobbarkompisar med fru dök upp helt oväntat. Inga jag kände sedan tidigare men supertrevliga människor som vi umgicks med två kvällar vilket ytterligare hjälpte till att skingra tankarna och skapa lite semesterkänsla.

Vår campingplats i år slog, mot alla odds, våra tidigare kanonplatser. På en relativt avskiljd liten kulle med egen stenlagd terrass i två etage (!!), alldeles ovanför sandstranden mot Siljan! Enda minuset var att vi inte fick sjöutsikt från förtältet om vi skulle ställa husvagnen regelmässigt, men det kunde jag faktiskt leva med.

På söndagen åkte vi vidare för några dagars samvaro med pappa och hans fru. Det blev naturligtvis betydligt kortare än beräknat, men ändå något. Vi hamnade i Norrköping vilket väl inte riktigt var meningen men blev en nödlösning. Lite nostalgiskt blev det väl, eftersom jag är född i den staden och bodde där tills jag fyllde fem år. Mina minnen är, av naturliga skäl, ganska begränsade men pappa fick agera guide och berätta. En utflykt till Arkösund och Söderköping hann vi också med igår.

Och som sagt (i rubriken); vi hade i alla fall tur med vädret. Varken goretex-kängor eller regnkläder har lämnat garderoben på hela tiden. Visst har det kommit några skurar, men väl planerade – mellan mina utevistelser. När vi idag passerade gränsen mot Västra Götalands län var det dock slut på det roliga. Då blev det igenmulet och började regna…

Särskilt mycket fotat har det inte blivit av förklarliga skäl, men några hundbilder har det blivit som vanligt.

Min allra vackraste schäfer i solnedgången!

Schäferöron ÄR underbara!

Solnedgång över Siljan, taget från husvagnen (ungefär).

Grillning på vår egen stenlagda terass i två etage.

Värmeälskande terrier tycker att roterande värmefläkt från Clas Ohlsson är en utmärkt uppfinning!

Avancerad terrier-tortyr på Norrköpings campingplats.

Glass i Arkösund. Inget gruff där inte, varannan sked till Iza och varannan till Karlsson. Och inte ens när Gino skulle vara med och dela var det någon som sa nå’t… 🙂

Och slutligen en bild på Gino som växt till sig betydligt sedan sist, dvs i slutet av maj, och nästan (vid åtta månaders ålder) är ikapp Karlsson. Vad månde bliva? En schäfer med hängöron kanske?

Nu blir det ett par hektiska dagar med tvätt och förberedelser inför lägret, och fortsatt fjärrstyrning av arrangemangen runt mamma. På fredag ställer vi upp vagnen (och förtältet) och på lördag börjar lägret. Just nu känner jag mig inte ett dugg motiverad, men det brukar ändra sig när man väl är på plats.

Mina bästa kamrater numera heter Ajax och Margareta. Ajax bor i en flaska och Margareta ”bor” på hemtjänsten som biståndshandläggare.

Till min fasa upptäckte jag, vid framkomsten till mamma, att hon fullständigt tappat greppet sedan förra sommaren. Vilket hon lyckats dölja på ett imponerande sätt via telefon. Nu har jag och min kamrat Ajax fullgjort tre arbetspass på ca åtta timmar, och har väl lika många kvar ungefär. Och det går inte smärtfritt, varken fysiskt eller psykiskt…

I morgon är det akutmöte med Margareta, under mammas vilda protester, och sedan fortsätter städprojektet… Och diverse andra projekt som syftar till hennes väl och ve, även om hon har svårt att tro det nu.

Nä, att det skulle vara så här illa kunde jag inte i min vildaste fantasi ha föreställt mig… Och när vi kommer iväg härifrån och hur resten av semestern blir det är det ingen som vet just nu… 😦