Kategori: Uncategorized

Igår kväll tog jag terrier-råttan och åkte till klubben. Hann med en hyfsat tävlingsmässig platsliggning (la sig klanderfritt på första kommandot!) innan det började regna. Ner till bilen (en ganska lång promenad, åtminstone när det regnar) och på med regnjacka och keps, och upp på plan igen. Efter en kort stund hörde jag något som mullrade. Trodde att det var någon sprängning i bergtäkten som ligger i närheten men nä! Det var det inte. Det var åska! Som helt plötsligt var väldigt nära. Det kändes bara halvbegåvat att då befinna sig mitt på en appellplan så det fick vara färdigtränat. Precis när jag stoppade in terriern i bilen blixtrade det och small precis ovanför våra huvuden!

Sen vidtog nästa projekt; att ringa hem till husse, som är total data-analfabet, och försöka få honom att dra ur alla relevanta sladdar. Fort! Det gick till sist, och datorn överlevde, liksom modem och andra viktiga detaljer. Normalt sett drar jag ur alla sladdar när jag lämnar huset, men igår var faktiskt åska det sista man tänkte på. Solen sken t o m när jag åkte hemifrån…

Något som däremot inte verkar ha överlevt är bergvärmepumpen. När vi gick upp i morse var det ovanligt kyligt i huset och alla element var kalla trots att utomhustemperaturen var +3°. Har iaf hunnit duscha innan varmvattnet svalnade… och reparatör kommer förhoppningsvis vid lunch. Han hade visst pratat om något kretskort, eller nå’t… Låter dyrt. 😦

Min pappa ringde på förmiddagen och berättade följande anekdot från morgonpromenaden med Gino.

I anslutning till villaområdet där de bor finns ett ganska stort skogsområde som utnyttjas flitigt av traktens hundägare. Pappa har under sommaren och hösten hört talas om en älgko med kalv som huserat i området. Enligt ”sägnen” har älgkon varit konstant felväckt och ganska grinig, precis som älgkor med kalvar brukar vara. Hon har inte låtit sig skrämmas på flykten trots att några tydligen försökt.

I morse, på morgonpromenaden var det alltså dags. Helt plötsligt står p-a och Gino ca 10 meter från älgkon. Gino var kopplad som tur var, för någon självkritik eller sjukdomsinsikt led han inte direkt av just då. Han börjar stormskälla på älgkon som naturligtvis blir irriterad och går emot dom. Gino bestämde sig tydligen för att hantera situationen efter devisen; – Ett steg till och du är död!

Till slut konstaterade älgkon att den lilla vispen förmodligen inte var riktigt klok, och tänk om det smittade? Hon (och kalven) gav upp och gick därifrån. 🙂

Det kunde man inte tro; att den här sötnosen var en älghund? 🙂

Jaha, då har man blivit kallad för ”bortskämd” också, i kommentarerna till förra inlägget. 😉

Jag vill bara förtydliga att det inte var tänkt som kommentarstiggande, utan bara beskrev min känsla just då. Vet inte om det beror på dåligt självförtroende eller vad det är, men när jag under en period får förhållandevis många kommentarer och sen går det helt plötsligt ner till praktiskt taget noll under en period så har åtminstone jag svårt att tro att det inte är mitt ”fel” -Jaha, nähä… det här var tydligen ointressant och oengagerande. Och är det så finns det ju ingen anledning att ha en öppen blogg. Om jag lider av akut skrivklåda kan jag ju skriva ”dagbok” för mig själv på min egen dator liksom…

Det faktum att jag har ”tjuvläsare” (som Kattis kallar det i en kommantar) har jag förlikat mig med. Det är när de som jag vet läser,  och dessutom brukar kommentera, uteblir jag börjar fundera.

Mot detta talar ju det faktum att antalet besökare är ganska många. Nåja, allt är relativt. Det är långt ifrån Blondin-Bella-många (8521 prenumeranter enligt Bloggkoll.se!!!) men ändå… 🙂

Nåja, jag hänger väl i en stund till då. 😉

***

Igår kväll hade jag ett tjänsteärende (det lät väl imponerande? 🙂 ) som skulle uträttas ungefär 500 meter från Elfsborgs BK, och tur var väl det. Träningslusten var minimal, och vädret ganska dåligt, så utan det ”måstet” hade vi nog inte kommit iväg.

Iza fick följa med och bli ”vallad” och lekt med en stund på plan. Har hon varit splittrad och vimsig förut i sådana miljöer med en massa hundar så är det inget mot vad hon är nu. Förut utsattes hon ju för det med viss regelbundenhet, men nu är hon verkligen som en femåring på cirkus för första gången. Lyckades dock avbryta och stoppa in henne i bilen innan jag tappade humöret.

Med Karlsson inledde jag vårt nya projekt; ryggsäcksträning!

Packade leksaker, godsaker och träningssaker i ryggsäcken som jag tog med ut på plan. När han var duktig fick han ett ”varsågod” och så fick han springa till ryggsäcken och vänta på mig som såg till att Sesam öppnade sig. 🙂 Tror inte att han till fullo greppade exakt vad det var som utlöste ”varsågoden”, och han hade lite svårt att hålla kontakt med mig istället för ryggsäcken, men det kändes ändå bra. Han ska nog fatta grejen så småningom. 🙂

Tanken är ju att jag med tiden ska kunna ha ryggsäcken som externbelöning även vid tävling. Dvs ryggsäcken står någonstans utanför plan, eller t o m vid bilen, och när allt är klart springer vi dit och jackpot utdelas. Uthålligheten ska alltså öka så att han klarar ett helt tävlingslydnadsprogram utan belöning när han vet att jackpoten kommer sen. Vet ganska många som kör detta upplägg med stor framgång, så det vore väl f*n om inte vi också skulle få till det?

Den gemensamma platsliggningen skippade jag igår eftersom jag inte kände mig bekväm med (dvs litade på) de andra hundarna. Lite senare fick han dock prova på sittande i grupp för första gången, och det löste han faktiskt ganska fint. Gruppen bestod förvisso bara av tre (inkl. K) hundar  som han tränat med förut, men det där med att bara sitta still en längre stund var onekligen nytt. Har inte ens tränat det på egen hand. Jag var inte många meter bort, men han satt. Han gnällde en hel del, men en bidragande orsak till det kan ha varit att han vid det laget var rätt blöt och frusen, och dessutom var han säkert lite osäker på situationen.

Var (och om) det blir någon träning ikväll  får vi se. Vädret är ju inte störtkul direkt, och i kombination med mörkret så…

***

Avslutningsvis ett par bilder från uppletandet i bokskogen i lördags. Kameran hade nog ingen lätt uppgift att ”fånga” K bland alla boklöv. 🙂

Foto: Martin Andersson

Det här föremålet var för mycket ”leksak” för att han skulle lämna över det till matte direkt. Det blev några extra varv i ”rutan” och krävdes muta i form av latexpip för att han skulle börja fundera på ett avlämnande. 🙂

Ibland (eller ganska ofta) får jag spam. De hamnar i spam-filtret och jag slipper se dem. Allt är lugn och ro. Nästan.

Ibland får jag nämligen spam från mig själv. Någon skickar alltså ut massmail med min mailadress som avsändare. Inte alls trevligt!

Vad det står?

Översättning mottages tacksamt. Eller – kanske inte?

***

För övrigt tycker jag det börjar bli segt att blogga. Bristen på respons är en orsak.

Idag har bloggen haft 72 besök.

Det har kommit två kommentarer.

Från samma människa. (Tack Bibbi.)

Kanske inte så konstigt om man tröttnar?

Då är jag hemkommen från Skåne-land, och det där med att Skåne är platt… DET är en myt! 🙂

Jag har sällan varit med om så kuperade spår (kanske inte K:s spår, men de jag lagt och gått med på) och det känns i benen nu. 🙂 (Stine; du får tänka på att mina ben har gått ca 20 år (och okänt antal mil) mer än dina. 😉 )

Gårdagen och dagen har alltså ägnats åt spår på södersluttningen av Hallandsåsen. Gårdagen bjöd på en del regn men vi fick ändå till bra träning både i skogen och på appellplanerna på Ängelholms BK. K var märkbart störd av att vara på ny plan, och jag hanterade det säkert inte riktigt som jag borde ha gjort, men det är lätt att vara efterklok. Några erfarenheter rikare blev vi dock.

Idag bjöds det på bättre väder vilket ledde till att skogen var belamrad med svampplockare och andra promenerande människor. K fick ett spår i bokskog och det var inte helt enkelt. Han löste det jättefint men det syntes hur han skärpte till sig, puttade in högra och vänstra hjärncellen i respektive fack, och så spårade han! Jag har sällan sett honom så fokuserad. De ”rena” pinnarna lyckades han också pilla fram bland alla boklöv. 🙂

Ett uppletande hann vi också med. En korridor på ca 15 meter och fyra föremål längst ut. Efter en vimsig start kom han på vad han skulle göra och sen gick det (nästan) som på räls. Med tanke på det strul vi haft så var jag mer än nöjd. Sen har vi massor kvar att jobba på, men det kändes ändå bra.

En mycket trevlig och lärorik helg (med massor av god mat) har det varit hos Martin & Stine. Vi tackar ödmjukast! Även om de fysiska batterierna just nu är ganska urladdade så är de mentala batterierna definitivt uppladdade! Nu är vi rätt möra både jag och terriern och kommer nog somna gott inom en inte alltför avlägsen framtid. Eller förresten; han sover redan. 🙂

Igår var det inte mycket till fotoväder, och idag blev det inte heller så mycket. Några bilder från Sneaks uppletande blev det dock, även om kvalitén är ”sådär”. Har inte riktigt kommit underfund med mitt nya objektiv ännu, och det underlättades inte direkt av att kameran dessutom var felinställd… Men en härlig schäfertik är hon i alla fall – Sneak!

Har vi tur kanske det så småningom kommer några bilder på K i uppletanderutan, om Martin lyckats fånga honom med kameran bland alla boklöv. 😉

Åtminstone nästan packat och klart. I morgon bitti bär det av till norra Skåne för två dagars intensiv hundträning enligt ett späckat schema. 🙂

Jag gissar att Karlsson kommer uppskatta det efter veckans minimala träningdos. I måndags körde vi ett rejält lydnadspass på klubben, och igår blev det lite (med betoning på lite) rut-träning hemma på gräsmattan. I övrigt har han fått nöja sig med promenader, företrädesvis med svärmor och husse. Men som sagt, det ska kompenseras upp nu i helgen. Det ska verkligen bli jätteskönt och roligt att komma iväg, även om vädret verkar bli ”sådär”, åtminstone under lördagen. Men jag har packat dubbelt upp av alla hundträningskläder, så två dagar ska jag klara.

***

På jobbet idag fick jag ett hysteriskt skrattanfall när jag höll på med korrektur. Jag och norr-”männen” var (via korr-pdf:er) oense om huruvida ugglor säger ho-ho eller hoo-hoo! Det kändes onekligen som ett mycket viktigt strategiskt beslut att ta, så jag lämnade över till dem att bestämma. 😉 Hur det blev? Och vem som tyckte vad? Det kan ni fundera på. 😉

Kurragömma har väl de flesta lekt någon gång. I det här huset har vi nu en ny lek som vi kallar terriergömma. 🙂

Den stora fyrbeningen är ju sällan många decimeter från mig när vi är inomhus. Den lilla fyrbeningen däremot lever sitt eget liv. Han kan t ex mycket väl ligga och sova i vardagsrummet på dagen när jag och Iza är upp på andra våning. Eller gå upp och lägga sig i arbetsrummet när övriga familjen är på nedervåningen. Inget konstigt med det.

Men ibland försvinner han! Spårlöst!

Det hände senast här om kvällen. Innan jag gick för att borsta tänderna ställde jag in mina kängor i pannrummet, där de hör hemma. En snabb operation på ca tre sekunder. Sen gick jag in på toaletten för att borsta tänderna. Då brukar oftast den lille följa med och roa sig med att apportera toarullar. Den här gången var han inte med, men jag funderade inte så mycket mer på det. När jag kom ut var det bara en schäfer som väntade på att få gå upp och lägga sig. Ingen terrier? Gick ett varv in i vardagsrummet men fortfarande ingen terrier?

Då slog det mig: pannrummet!

Och mycket riktigt; där inne i kolmörkret stod han, alldeles tyst, och bara väntade. När jag öppnade klev han ut och såg ut som om inget hänt.

Det är inte första gången han ”blivit kvar” där inne. Som längst har han nog varit där en timme eller nå’t utan att vi hunnit sakna honom, och utan att han protesterat?! Detta lilla djur som ofta och gärna ger hals när något inte passar finner sig utan problem i att vara instängd i ett kolmörkt pannrum?

Förklara det den som kan! 😉

Det är mycket nu! Rent jobbmässigt har det ”hopat” sig på ett sätt jag inte längre är van vid. På mitt förra jobb var det standard med 3-400 timmars övertid per år. Vissa perioder var man på jobbet hela tiden – i princip. Det  är dock sju år sedan så jag har vant mig av med det. Igår jobbade jag från 07.30-19.30. *suck*  Och det lär bli något liknande idag.

Hundarna roar sig mest med … wrestling?!

Känns inte som om jag egentligen borde åka till Skåne och träna hund hela helgen. Förmodligen borde jag jobba, men det skiter jag i! Ska bli fantastiskt skönt att komma iväg. Jag har t o m fått mail med träningsupplägget för helgen, och det är ett digert och välarrangerat program. Det ska verkligen bli roligt! 🙂

Nej, nu måste jag fortsätta jobba…

Ja, då var det snart dags att lämna kommunen igen. Nästa helg bär det av till Ängelholmstrakten till Stine & Martin för ett par dagars hundträning. Det pratade vi om redan på lägret i somras, men det är ju sådant som man ofta pratar om men som sällan blir av. Nu ska det tydligen bli det. Jätteroligt! Karlsson får följa med. Iza får vara hemma och underhålla husse. 🙂

Dagen har ägnats åt testlederi på MH i förmiddags. Det var väl inga wow-hundar direkt, men heller inga katastrofer. Vår MH-bana är ganska … kuperad (understatement) och det känns i benen när man travat runt den några varv. Skönt med bara halvdag, jag och en annan testledare brukar dela på dagarna, det blir bäst så.

Karlsson har haft träningsfri dag idag. Dvs han har sluppit mig och ”bara” fått promenera med husse. Tror att han kunde behöva det efter den sista tidens intensiva tränande och tävlande. Iza har ägnat en stund på eftermiddagen åt att plumsa runt i bassängen på Blå Stjärnan och det utförde hon med bravur.

***

Kom på att jag, för några dagar sedan, blev utmanad av Pernilla. Dags att ta tag i det nu…

Vilken bok läste du senast?

Håller på med Arne Dahl, Upp till toppen av berget. Innan dess var det också Arne Dahl…

Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?

Ganska likvärdigt tror jag.

När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du ”nu har jag en fjärdedel kvar”, ”en, tredjedel”, ”hurra bara hälften kvar”?

Sällan, men om boken är ”sådär” så händer det väl.

Hur väljer du böcker du vill läsa?

Får tips i bokklubbstidningar och via Bokus nyhetsbrev, från bloggar och vänner.

När blir en bok för lång?

När den är tråkig. (Konstig fråga!)

Läser du lika gärna på engelska som på svenska?

Nej, svenska. Det går för trögt på engelska och så tror jag faktiskt att jag missar en hel del nyanser i språket.

Vilken bok blev du senast berörd av?

Oj, det har nästan bara varit deckare sista tiden så berörd… njae.

Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig?

Händer väldigt sällan.

Vilken bok lämnade du senast?

Kommer inte ihåg, det var många år sedan. Det var nära med Mons Kallentoft i somras, men jag kunde ändå inte riktigt släppa taget.

Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla/lånar du ofta?

Deckare, helt klart. (Lånar nästan aldrig böcker.)

Rekommendera fem författare!
Arne Dahl (senaste favoriten)

Karin Alvtegen (nervpirrande psykologiska thrillers)

John Irving (hans sätt att skriva har jag älskat ända sedan Garp och hans värld)

Leif GW Persson (skriver betyyydligt bättre än han pratar 😉 )

Nick Hornby (ofta ganska allvarliga ämnen men med en humoristisk ”twist”)

Michael Connelly (deckare i amerikansk polismiljö)

och …

… Janet Evanovich (om man är på humör för något extremt lättsamt och skrattframkallande. Hon lär aldrig få något nobelpris, för att uttrycka det milt. 🙂 )

Och oj… det blev visst sju författare, men det bjuder jag på. 😉

Nu ska jag utmana fem andra som jag tror läser, det är ju inte så lätt men jag utmanar:

Kandidat Dropp, Bibbi, Ingrid, Mårr & Anna-Karin.

Nu är KM i lydnad också avklarat, och i kombination med uppflyttningen till högre så innebär det att vi (i alla fall inte Karlsson) aldrig mer behöver fundera på dessa moment:

• Tandvisning
• Platsliggning med synlig förare
• Fjantigt hållaapportbocksmoment
• Linförighet
• Budföring
• Rak inkallning
• Framförgående

Istället har vi en hel del nytt att tampas med!

Dagens KM går väl inte till historien som en av våra bättre tävlingar. Det började med att K bestämde sig för att utnyttja sina rättigheter som terrier. Dvs han vägrade lägga sig inför platsliggningen! Han befann sig då på den där, av astronomerna, ännu oupptäckta planeten – terrierplaneten! Jag fick ju smått panik, och ville inte ”bråka” för mycket med tanke på hundarna jämte som var orutinerade. Tittade frågande på domarna (ja, på KM har vi två lydnadsdomare) och tävlingsledaren men fick ingen vägledning så jag tänkte att ”jag får väl lämna honom sittande då”. Men eftersom jag glömde säga ”sitt kvar” så följde han glatt med mig i ett snyggt fritt följ ut från plan. Och lika bra var väl det eftersom vi ändå hade nollat.

Resten av lydnaden renderade i poäng mellan 8-10, alltså ganska hyfsat, förutom ställandet där det krävdes både muntligt dubbelkommando och handtecken innan han bromsade in och stannade vilket resulterade i 0-5. Slutsumman blev 141 och naturligtvis ingen finalplats, för det hade det krävts 160 p. Det var ju liksom kört redan i och med nollan på platsen. Slutplaceringen blev samma som på bruks-KM, dvs 8:a. Skillnaden var att idag var det inte detsamma som jumboplats. Vi hade faktiskt tre ekipage efter oss i resultatlistan… Om man nu ska glädja sig åt det?

Nä, jag tror inte jag blev gladare av det när jag känner efter. 😉

Jag inser dock att vi har problem. Vad är det som händer i huvudet på honom just vid platsliggningen på tävling? Och hur kommer jag tillrätta med det eftersom det aldrig inträffar på tävlingsmässig träning?

Dessutom är han väldigt okoncentrerad mellan momenten, vilket naturligtvis skapar en osäkerhet hos mig och ett dåligt flyt. Nä, vi har helt klart en hel del att jobba på innan vi tävlar nästa gång, förutom ren momentträning alltså.

Efter en hel dag ute, i duggregn och blåst, är jag vidunderligt trött, men nu ska jag sätta mig och läsa på sekunder och meter inför morgondagens jobb som testledare på MH. Klockan ringer 05.30. Jippi! *not*

Någon som kommer ihåg dessa gentlemän? Jag gjorde det inte! För några dagar sedan flög dock namnet genom huvudet av någon outgrundlig anledning, och en sökning på Youtube åstadkom bl a detta. Enligt Wikipedia är de fortfarande verksamma och uppträdde i Stockholm så sent som 2006! Detta är dock inte en bekantskap jag tänker återuppta, som i fallet med John Mellencamp.

Jag minns någon gång i början av 70-talet när jag höll på att driva min mamma och pappa till vansinne med att spela Sparks skivor. På hög volym… Men det var då det. 🙂 LP-skivorna finns säkert kvar om jag börjar leta, och en gammal hederlig skivspelare har jag också, som fungerar, så man vet aldrig. 🙂

Nu har jag i ca en veckas tid försökt köpa tomater. Jag har varit inne på olika matbutiker tre gånger tror jag, och varje gång har jag kommit ut – utan tomater?! Senast i morse efter besiktningen; jag styrde stegen mot grönsakshörnet med tanken ”tomatertomatertomater…” Och kommer hem med maché-sallad och paprika?! (Och lite annat till fredagskvällens middag.)

Kan jag få en diagnos? Tack!

Då har bilen genomgått sitt årliga trauma – besiktningen! Och vi fick ett år till på oss. 🙂 Inte för att den är i särskilt dåligt skick, men det känns skönt ändå…

***

De senaste dagarna har jag levt i tron att alla mina favoritbloggare skaffat sig andra hobbies. Jag har nämligen inte fått några mail från bloggkoll om uppdateringar. Det verkade lite konstigt att alla slutat samtidigt, men… Av en slump upptäckte jag att en blogg var uppdaterad, och kollade sedan vidare, och nääädå, bloggarna var inte alls nedlagda. Om jag loggar in på bloggkoll så finns alla prydligt listade, och mail-rutan är ikryssad, men det är uppenbarligen något som hakar upp sig på vägen…

***

Gårdagskvällen var preliminärbokad för ett pass med träningsgänget, och så blev det. Iza gick i tokspinn när det rasslade in hundbilar på gården, och köksfönstret är fullständigt nedkladda av schäferdregel… Hennes hobby är nämligen att stå på köksbordet i de lägena, om jag är ute. Det skulle aldrig falla henne in att hoppa upp där om jag är inne… Så fort jag vrider på huvudet och ser henne hoppar hon ner, och sen upp igen så fort jag vrider på huvudet åt andra hållet. Hur tusan korrigerar man sådant? Igår hade hon inte ens hjälp av köksstolarna för att ta sig upp eftersom de var inskjutna under bordet. Hon hoppar alltså från ett halt laminatgolv rakt upp, över stolsryggarna, och upp på bordet! Smidig har hon alltid varit, men ändå – hon är snart nio år?!

Hur som helst hann vi med ängsspår åt valparna, ett kort skogsspår med sex ”rena” pinnar (varav tre skogspinnar) och främmande spårläggare, åt K. Pinnarna var noga snitslade men det hade faktiskt bara behövts på den sista skogspinnen som han öht inte noterade. Tror dock att jag ska återgå till mer lek och bus med varje pinne, för det verkar han uppskatta. Det är alldeles för lätt att hemfalla åt tävlingsmässig träning…

Lite lydnad hanns också med på vår gräsmatta. Fick lite kommendering i fritt följ med vändningar på stället och stegförflyttningar. Båda domarna i gänget var mycket imponerade över hans vändningar och stegförflyttningar, men däremot växlar han position och flaxar en hel del när vi bara går. När jag drar upp tempot blir det bättre, så jag får skärpa till mig på den punkten. Fick även hjälp att titta på skallet, för att få koll på om de såg något jag inte sett. Den enda anmärkningen var att det var lite ojämnt, med betoning på lite, men annars var det helt OK, även positionen – han sitter så fint som jag tyckt mig se. Men då ska man veta att det enbart var själva skallet de tittade på, inte ”tyst-faserna” före och efter. Och att jag hade latexpip bakom ryggen. 🙂

Dold platsliggning, ca fyra minuter, tillsammans med flat-tiken fixade han också galant. Lite gnäll i början men han låg stabilt (enligt de som såg) och blev lugnare ju längre tiden gick. Iofs ska man väl inte dra för stora växlar när det sker hemma på gräsmattan, men det var ju bara andra gången jag gömde mig ordentligt så jag är nöjd så långt. 🙂 Och att ha en massa andra hundar hemma på vår appellplan där det bara brukar vara han kan ju bli en nog så stor störning.

Nu väntar en intensiv helg. I morgon är det KM i lydnad och på söndag ska jag bl a vara testledare på MH halva dagen. Sen borde jag faktiskt jobba en del också… Och tvätta fönster. Åtminstone köksfönstret. På insidan.  *suck*

Nu är vi på god väg med rutan, och dit har vi kommit med en alldeles hemkörd metod! Jag orkar inte gå in på hur jag gått tillväga, men det har funkat. Terriern är glad och jag är glad.

Igår kväll gick jag och ställde ut konerna på gräsmattan, sen hämtade jag K. När vi rundade husknuten sken han upp och man riktigt såg vad han tänkte ”wow – där är dom” och rusade dit på eget initiativ. 🙂 Sen körde vi på fem olika ställen på tomten, och varje gång skickade jag in honom i huset när jag möblerade om.

I början led han av en påtaglig ”kärlek” till den främre högra konen. Han sprang dit, ställde sig och väntade ivrigt på klicket. När det inte kom började han ganska snart leta andra lösningar, och snart kom han underfund med att det nog var närmare mitten av rutan som var den utlösande faktorn. Det är underbart att se hur han funderar och testar. 🙂

OK, det är en bra bit kvar till ett tävlingsmässigt utförande men jag är ändå fascinerad på hur långt vi kommit på mindre än en vecka! Nästa intressanta fas blir att få kansjälvterriern att INTE springa till rutan – annat än på kommando. DET kan bli en nära-döden-upplevelse. Men det tar vi nästa vecka. 😉