Igår kväll var det premiär för de organiserade tävlingsträningarna (eller träningstävlingarna?) på klubben. Det var domare, protokoll och hela ”kitet”. Naturligtvis hade jag anmält mig och träsktrollet för detta är exakt vad vi behöver.
För att göra det hela lite extra spännande hade jag anmält att vi ville köra högre klass. Nu var det naturligtvis bara frågan om lydnadmomenten, minus platliggning.
Han gick som en liten klocka och var sååå duktig på uppvärmningen. När det var vår tur, och vi gick in på ”tävlingsplanen” blev han som förbytt, precis som på riktig tävling. Perfekt! Nu hade jag ju alla chanser i världen att korrigera och berömma efter behov och ”bevisa” att unge herr’n (som inte är så ung längre) inte kan göra som han behagar bara för att det är tävling.
Det började mindre bra med att jag tagit fel jacka, dvs den med för ”bylsig” front. Under hela fria följet trodde jag att han var med mig, vilket han uppenbarligen inte var vilket jag fick veta vid domargenomgången. OK, jag trodde ju inte att det var 10-mässigt, men inte heller att han varit så flummig som han tydligen var.
Inkallningen med ställande avstod vi, och sen kom kvällen stooora experiment – framåtsändandet! Funderade på att avstå det också, men va’ f*n… Det var ju träning! När vi skulle ställa upp för framåtsändandet dirigerades vi ut mot kanten på plan, alldeles ute i kanten till det höga gräset och – elstolpen!
DÅ drabbades den den lille terriern av ett oemotståndligt behov av att tala om att Kilroy was here! Han tassade alltså iväg för att kissa! Detta har ju inträffat ett par gånger på tävling, framför allt på budföring och i samband med en platsliggning, och då har jag ju inte kunnat göra så mycket åt det. Men det kunde jag nu, vilket han inte var beredd på. Jag tassade efter, nöp tag i nackskinnet och förflyttade honom raskt tillbaks in på planen samtidigt som han fick en muntlig tillsägelse. Det var då matte höll på att få en näsbränna. I pur chock (hoppas jag) lät han tänderna fladdra till, inte alls långt från min nästipp. 🙂 För att vara ärlig kände jag tänderna på näsan, men någon fysisk åverkan blev det inte. 🙂
Det är här vi kommer till den stora skillnaden mellan honom och Iza. Hade jag gjort likadant med Iza hade hon packat ihop, gått hem och annonserat ut matte på Blocket. Men när jag släppte den lille tog han två små varv i racerfart för att ruska av sig obehaget och sen kammade han till sig och skötte sig betydligt bättre resten av programmet. OK, poängen blev väl inte lysande men mycket berodde mycket på mina dk:n som jag var ganska generös med. Hans uppmärksamhet på mig ökade med åskilliga grader, och det var ju positivt.
Men, för att återgå till framåtsändandet. För 1,5 år sedan gjorde vi några halvtama försök, när vi hade vår framåtsändandegrupp, men då låg ju fokus fortfarande på Iza så det räknar jag inte. I övrigt har han inte varit i närheten av momentet förrän i söndags när vi tränade med hinkarna. Nåväl, vi startade och jag kommenderade före/framåt och han for iväg. Rakt genom gruppen utan att en försöka tigga godis av någon människa på vägen. När han kommit igenom gruppen på första vändan blev han fundersam och tog en lov tillbaks men jag fick honom att fortsätta framåt. Andra vändan hoppade han loven men var lite vingligare. Det finns oerhört mycket att slipa på och pilla i, men med tanke på vilka grunder han (inte) har kändes det riktigt, riktigt bra. 🙂 Det verkar som om han har förstått huvudsyftet med momentet, sen får vi diskutera fart och annat efter hand.
Krypet är fortfarande tjafsigt, framför allt i starten när han sällan kommer igång utan ganska mycket hjälp men när han väl kryper gör han det sååå bra och domaren var mycket imponerad. Men, mycket att pilla med där också för att få upp flytet.
Skallet provade vi också på och det var bra förutom en mycket viktig del, han gläfste till ett par gånger när han borde varit tyst. Men detta moment är ju också bara i sin linda så det borde jag kunna få ordning på.
Tungapporten passade inte den lille herr’n, det var ju inte hans? Eller också luktade det bara för intressant lite längre bort? Efter viss diskussion tog han dock upp den och kom in. Jag har nu anhållit om att klubben skall upplåta en enkilos tungapport för träning, så att vi inte bara kan träna med vår egen.
Summa summarum kändes det som en riktigt bra träning, och nu håller vi tummarna för en snöfri, mild och trevlig vinter så att detta kan hållas igång en gång i månaden som det är tänkt.
vallterrier.com 