Apportering – inte Pyssel favoritmoment, eller … ?
Det var verkligen inte det men nu börjar vi fĂ„ viss ordning pĂ„ det, efter ett drygt Ă„rs intensivt kĂ€mpande. Tur att vi inte har brĂ„ttom. đ€Ł
OK, det har gÄtt i vÄgor. Ibland har jag varit ganska uppgiven och dÄ har det blivit lÀngre uppehÄll. Det Àr oerhört lÄngt kvar till ett tÀvlingsmÀssigt moment men vi tar det step by step. VÀldigt smÄ steps.
PĂ„ bilden syns de föremĂ„l vi jobbat med, i hyfsat kronologisk ordning. đ
Han var skeptisk till allt som liknade apporter redan frĂ„n början men sĂ„, nĂ„gon gĂ„ng förra sommaren, öppnade han plötsligt munnen runt en trĂ€apport och jag tjöt rakt ut – av glĂ€dje. Det borde jag inte ha gjort. đ Han trodde nog att han gjorde fel, och sĂ„ var det tvĂ€stopp igen. đą
Jag började bli ordentligt stressad över detta. SÄ klart förvÀntade jag mig inte en perfekt apportering av en valp pÄ sex-sju mÄnader men lite intresse kanske, inte ren motvilja. Jag bad en kompis, som han kÀnner vÀl och gillar, göra ett försök nÀr jag inte ens var i nÀrheten. Jag la nog, ofrivilligt, för mycket press pÄ honom och tÀnkte att det kunde bli lÀttare med nÄgon annan men det gick inte, det heller.
Well, det Ă€r tur jag har min terriermentalitet (=envishet) och en ganska god förmĂ„ga att tĂ€nka utanför boxen. Det har ju Maro lĂ€rt mig. đ€Ł
Att ta hjĂ€lp av instruktör funderade jag pĂ„ men insĂ„g att det hĂ€r skulle bli ett mycket lĂ„ngdraget projekt och att jag inte skulle ha rĂ„d med ca 200 privatlektioner. đđž Riktigt vem jag skulle vĂ€nda mig till kunde jag inte heller komma pĂ„ eftersom problemet var sĂ„ komplext och udda att nĂ„gon quick fix garanterat inte skulle finnas.
SĂ„ … utanför boxen var det!
Jag började med att plocka upp skogspinnar pÄ promenaderna och bara gÄ vidare. DÄ kunde han inte hÄlla sig utan snodde dem ur min hand. Jag provade Àven med tunna furulister, enligt samma koncept. Dem tog han ocksÄ. Att ta trÀföremÄl i munnen var alltsÄ inte det egentliga problemet. Jag plockade fram en trÀslev ur köksförrÄdet och la pÄ golvet, bland de andra leksakerna, och lÀt honom sköta sig sjÀlv. Jag utökade sedan förrÄdet med smörknivar och andra köksredskap av trÀ samt en spÄrapport. Och jodÄ, det funkade. Det fanns inga som helst krav pÄ att lÀmna av eller ens vara i nÀrheten av mig. BÀra och hÄlla var gott nog dÀr och dÄ.
NÀr jag skulle försöka fÄ till nÄgon sorts samarbete började jag med en vittringspinne som jag kastade. Han gÄr ju igÄng pÄ jaktlekar och det funkade. Sen köpte jag smÄ trÀhjul (i tre olika storlekar) och skruvade fast pÄ bÄde rundstav och vittringspinnar. Dessa gick det att fÄ rÀtt bra fart pÄ och de var ok tyckte han. Innan dess hade han varit ytterst tveksam till allt som liknade en riktig apport i formatet.
PĂ„ SM i augusti köpte jag en (turkos! đ) lydnadsapport i chihuahua-storlek och jo, den kunde han ocksĂ„ tĂ€nka sig att gripa och bĂ€ra och den Ă€r för tillfĂ€llet favoritapporten, förutom vittringspinnarna. Detta har sedan utvecklats till stor lydnadsapport, liten bruksapport och … stor bruksapport!
NÀsta steg var att komma i nÀrheten av mig med apporterna. PÄ kursen hos Jenny WibÀck i somras fick jag lite idéer tack vare ett annat ekipage dÀr hunden hade problem med avlÀmnandet. Tasstarget!
Han Ă€lskar ju tasstarget i alla former och fĂ€rger sĂ„ för att fĂ„ honom att komma nĂ€ra mig trĂ€nade jag in en ny (turkos đ) target. I början gick han dit och stĂ€llde sig och la ner apporterna pĂ„ targeten men nu kan han sĂ€tta sig med föremĂ„l i munnen, pĂ„ target! Jag trĂ€nade ocksĂ„ mycket ingĂ„ngar utan föremĂ„l, för att fĂ„ in ”sitta pĂ„ target” och just det repeterar vi ofta. Just att fĂ„ ner rumpan, om sĂ„ bara med en vittringspinne i munnen, var oerhört komplicerat! Han sĂ„g stĂ€ndigt ut som om han bar pĂ„ en tungapport pĂ„ minst 2 kg. NĂ„ja, den knuten börjar lösa sig nu, genom att jag inte alls försöker ta apporten utan bara slĂ€pper godis frĂ„n hög höjd.
För att sĂ„ smĂ„ningom kunna ta apporten med min hand trĂ€nar vi, parallellt, pĂ„ att bara trycka hakan i min hand, utan apport. Han fĂ„r dessutom jaga och ta apporter ur min hand, vi kampar med apporterna (han fĂ„r alltid vinna) och jag kan klia honom pĂ„ rumpan nĂ€r han har föremĂ„l i munnen. Vi bygger allt pĂ„ lek, bus, mys och godis – inget tvĂ„ng. Jag backar ofta, till de övningar som sitter hyfsat bra, och varierar belöningar och upplĂ€gg.
Det lustiga Ă€r att han knappt slĂ€pper apporterna ens nĂ€r han fĂ„r springa rakt in i leksak?! Nu pratar vi alltsĂ„ om hunden som inte har nĂ„gra synpunkter alls nĂ€r han har tuggat tillrĂ€ckligt lĂ€nge pĂ„ sina smaskiga ben och jag plockar undan dem, men apporterna Ă€r tydligen oerhört vĂ€rdefulla. đ€
En bonuseffekt Àr att han nu kan tÀnka sig att gripa Àven spÄrapporter, Ätminstone efter avslutat spÄr. I sjÀlva spÄret Àr jag nöjd med att han stannar och/eller lÀgger sig men funkar det efter spÄrslut sÄ kanske det kan funka Àven i spÄret med tiden?
Vi har massor av jobb kvar. Det ska bli struktur, han ska kunna vĂ€nta pĂ„ kommando, hĂ„lla tills jag sĂ€ger till, plocka upp stillaliggande apporter och mycket mer – och allt ska i sinom tid flyttas till utomhuset. đ
Har vi kommit sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt borde vi kunna lösa resten ocksĂ„ (metallapport, tungapport?) – hoppas och tror jag. Det fĂ„r ta den tid det tar. Step by step som sagt, och det finns massor av smĂ„ ”steps” som jag inte ens har tagit upp hĂ€r men som varit en del av utvecklingen.
Sista bilden Ă€r tagen igĂ„r. DĂ„ fick jag faktiskt komma sĂ„ nĂ€ra med handen i omvĂ€nt lockande. Trots att han var sugen pĂ„ korven slĂ€ppte han inte, eller gick ivĂ€g. Senare pĂ„ dagen körde vi ett pass till och dĂ„ kunde jag ta apporten nĂ„gra gĂ„nger, ge honom korven, och sen fick han omedelbart tillbaks sin fina chihuahua-apport. đ
Det traditionella problemet – tugg – har jag inte sett nĂ„got av Ă€nnu men det kanske kommer?
Jag inser att det hÀr inlÀgget Àr rörigt och ostrukturerat men det fÄr vara som det Àr.
To be continued…
vallterrier.com 