Apportering – inte Pyssel favoritmoment, eller … ?
Det var verkligen inte det men nu börjar vi få viss ordning på det, efter ett drygt års intensivt kämpande. Tur att vi inte har bråttom. 🤣
OK, det har gått i vågor. Ibland har jag varit ganska uppgiven och då har det blivit längre uppehåll. Det är oerhört långt kvar till ett tävlingsmässigt moment men vi tar det step by step. Väldigt små steps.
På bilden syns de föremål vi jobbat med, i hyfsat kronologisk ordning. 😅
Han var skeptisk till allt som liknade apporter redan från början men så, någon gång förra sommaren, öppnade han plötsligt munnen runt en träapport och jag tjöt rakt ut – av glädje. Det borde jag inte ha gjort. 🙊 Han trodde nog att han gjorde fel, och så var det tvästopp igen. 😢
Jag började bli ordentligt stressad över detta. Så klart förväntade jag mig inte en perfekt apportering av en valp på sex-sju månader men lite intresse kanske, inte ren motvilja. Jag bad en kompis, som han känner väl och gillar, göra ett försök när jag inte ens var i närheten. Jag la nog, ofrivilligt, för mycket press på honom och tänkte att det kunde bli lättare med någon annan men det gick inte, det heller.
Well, det är tur jag har min terriermentalitet (=envishet) och en ganska god förmåga att tänka utanför boxen. Det har ju Maro lärt mig. 🤣
Att ta hjälp av instruktör funderade jag på men insåg att det här skulle bli ett mycket långdraget projekt och att jag inte skulle ha råd med ca 200 privatlektioner. 🙈💸 Riktigt vem jag skulle vända mig till kunde jag inte heller komma på eftersom problemet var så komplext och udda att någon quick fix garanterat inte skulle finnas.
Så … utanför boxen var det!
Jag började med att plocka upp skogspinnar på promenaderna och bara gå vidare. Då kunde han inte hålla sig utan snodde dem ur min hand. Jag provade även med tunna furulister, enligt samma koncept. Dem tog han också. Att ta träföremål i munnen var alltså inte det egentliga problemet. Jag plockade fram en träslev ur köksförrådet och la på golvet, bland de andra leksakerna, och lät honom sköta sig själv. Jag utökade sedan förrådet med smörknivar och andra köksredskap av trä samt en spårapport. Och jodå, det funkade. Det fanns inga som helst krav på att lämna av eller ens vara i närheten av mig. Bära och hålla var gott nog där och då.
När jag skulle försöka få till någon sorts samarbete började jag med en vittringspinne som jag kastade. Han går ju igång på jaktlekar och det funkade. Sen köpte jag små trähjul (i tre olika storlekar) och skruvade fast på både rundstav och vittringspinnar. Dessa gick det att få rätt bra fart på och de var ok tyckte han. Innan dess hade han varit ytterst tveksam till allt som liknade en riktig apport i formatet.
På SM i augusti köpte jag en (turkos! 😁) lydnadsapport i chihuahua-storlek och jo, den kunde han också tänka sig att gripa och bära och den är för tillfället favoritapporten, förutom vittringspinnarna. Detta har sedan utvecklats till stor lydnadsapport, liten bruksapport och … stor bruksapport!
Nästa steg var att komma i närheten av mig med apporterna. På kursen hos Jenny Wibäck i somras fick jag lite idéer tack vare ett annat ekipage där hunden hade problem med avlämnandet. Tasstarget!
Han älskar ju tasstarget i alla former och färger så för att få honom att komma nära mig tränade jag in en ny (turkos 😂) target. I början gick han dit och ställde sig och la ner apporterna på targeten men nu kan han sätta sig med föremål i munnen, på target! Jag tränade också mycket ingångar utan föremål, för att få in ”sitta på target” och just det repeterar vi ofta. Just att få ner rumpan, om så bara med en vittringspinne i munnen, var oerhört komplicerat! Han såg ständigt ut som om han bar på en tungapport på minst 2 kg. Nåja, den knuten börjar lösa sig nu, genom att jag inte alls försöker ta apporten utan bara släpper godis från hög höjd.
För att så småningom kunna ta apporten med min hand tränar vi, parallellt, på att bara trycka hakan i min hand, utan apport. Han får dessutom jaga och ta apporter ur min hand, vi kampar med apporterna (han får alltid vinna) och jag kan klia honom på rumpan när han har föremål i munnen. Vi bygger allt på lek, bus, mys och godis – inget tvång. Jag backar ofta, till de övningar som sitter hyfsat bra, och varierar belöningar och upplägg.
Det lustiga är att han knappt släpper apporterna ens när han får springa rakt in i leksak?! Nu pratar vi alltså om hunden som inte har några synpunkter alls när han har tuggat tillräckligt länge på sina smaskiga ben och jag plockar undan dem, men apporterna är tydligen oerhört värdefulla. 🤔
En bonuseffekt är att han nu kan tänka sig att gripa även spårapporter, åtminstone efter avslutat spår. I själva spåret är jag nöjd med att han stannar och/eller lägger sig men funkar det efter spårslut så kanske det kan funka även i spåret med tiden?
Vi har massor av jobb kvar. Det ska bli struktur, han ska kunna vänta på kommando, hålla tills jag säger till, plocka upp stillaliggande apporter och mycket mer – och allt ska i sinom tid flyttas till utomhuset. 😅
Har vi kommit så här långt borde vi kunna lösa resten också (metallapport, tungapport?) – hoppas och tror jag. Det får ta den tid det tar. Step by step som sagt, och det finns massor av små ”steps” som jag inte ens har tagit upp här men som varit en del av utvecklingen.
Sista bilden är tagen igår. Då fick jag faktiskt komma så nära med handen i omvänt lockande. Trots att han var sugen på korven släppte han inte, eller gick iväg. Senare på dagen körde vi ett pass till och då kunde jag ta apporten några gånger, ge honom korven, och sen fick han omedelbart tillbaks sin fina chihuahua-apport. 😍
Det traditionella problemet – tugg – har jag inte sett något av ännu men det kanske kommer?
Jag inser att det här inlägget är rörigt och ostrukturerat men det får vara som det är.
To be continued…
vallterrier.com 