Månad: oktober 2024

Apportering – inte Pyssel favoritmoment, eller … ?

Det var verkligen inte det men nu börjar vi få viss ordning på det, efter ett drygt års intensivt kämpande. Tur att vi inte har bråttom. 🤣

OK, det har gått i vågor. Ibland har jag varit ganska uppgiven och då har det blivit längre uppehåll. Det är oerhört långt kvar till ett tävlingsmässigt moment men vi tar det step by step. Väldigt små steps.

På bilden syns de föremål vi jobbat med, i hyfsat kronologisk ordning. 😅

Han var skeptisk till allt som liknade apporter redan från början men så, någon gång förra sommaren, öppnade han plötsligt munnen runt en träapport och jag tjöt rakt ut – av glädje. Det borde jag inte ha gjort. 🙊 Han trodde nog att han gjorde fel, och så var det tvästopp igen. 😢

Jag började bli ordentligt stressad över detta. Så klart förväntade jag mig inte en perfekt apportering av en valp på sex-sju månader men lite intresse kanske, inte ren motvilja. Jag bad en kompis, som han känner väl och gillar, göra ett försök när jag inte ens var i närheten. Jag la nog, ofrivilligt, för mycket press på honom och tänkte att det kunde bli lättare med någon annan men det gick inte, det heller.

Well, det är tur jag har min terriermentalitet (=envishet) och en ganska god förmåga att tänka utanför boxen. Det har ju Maro lärt mig. 🤣

Att ta hjälp av instruktör funderade jag på men insåg att det här skulle bli ett mycket långdraget projekt och att jag inte skulle ha råd med ca 200 privatlektioner. 🙈💸 Riktigt vem jag skulle vända mig till kunde jag inte heller komma på eftersom problemet var så komplext och udda att någon quick fix garanterat inte skulle finnas.

Så … utanför boxen var det!

Jag började med att plocka upp skogspinnar på promenaderna och bara gå vidare. Då kunde han inte hålla sig utan snodde dem ur min hand. Jag provade även med tunna furulister, enligt samma koncept. Dem tog han också. Att ta träföremål i munnen var alltså inte det egentliga problemet. Jag plockade fram en träslev ur köksförrådet och la på golvet, bland de andra leksakerna, och lät honom sköta sig själv. Jag utökade sedan förrådet med smörknivar och andra köksredskap av trä samt en spårapport. Och jodå, det funkade. Det fanns inga som helst krav på att lämna av eller ens vara i närheten av mig. Bära och hålla var gott nog där och då.

När jag skulle försöka få till någon sorts samarbete började jag med en vittringspinne som jag kastade. Han går ju igång på jaktlekar och det funkade. Sen köpte jag små trähjul (i tre olika storlekar) och skruvade fast på både rundstav och vittringspinnar. Dessa gick det att få rätt bra fart på och de var ok tyckte han. Innan dess hade han varit ytterst tveksam till allt som liknade en riktig apport i formatet.

På SM i augusti köpte jag en (turkos! 😁) lydnadsapport i chihuahua-storlek och jo, den kunde han också tänka sig att gripa och bära och den är för tillfället favoritapporten, förutom vittringspinnarna. Detta har sedan utvecklats till stor lydnadsapport, liten bruksapport och … stor bruksapport!

Nästa steg var att komma i närheten av mig med apporterna. På kursen hos Jenny Wibäck i somras fick jag lite idéer tack vare ett annat ekipage där hunden hade problem med avlämnandet. Tasstarget!

Han älskar ju tasstarget i alla former och färger så för att få honom att komma nära mig tränade jag in en ny (turkos 😂) target. I början gick han dit och ställde sig och la ner apporterna på targeten men nu kan han sätta sig med föremål i munnen, på target! Jag tränade också mycket ingångar utan föremål, för att få in ”sitta på target” och just det repeterar vi ofta. Just att få ner rumpan, om så bara med en vittringspinne i munnen, var oerhört komplicerat! Han såg ständigt ut som om han bar på en tungapport på minst 2 kg. Nåja, den knuten börjar lösa sig nu, genom att jag inte alls försöker ta apporten utan bara släpper godis från hög höjd.

För att så småningom kunna ta apporten med min hand tränar vi, parallellt, på att bara trycka hakan i min hand, utan apport. Han får dessutom jaga och ta apporter ur min hand, vi kampar med apporterna (han får alltid vinna) och jag kan klia honom på rumpan när han har föremål i munnen. Vi bygger allt på lek, bus, mys och godis – inget tvång. Jag backar ofta, till de övningar som sitter hyfsat bra, och varierar belöningar och upplägg.

Det lustiga är att han knappt släpper apporterna ens när han får springa rakt in i leksak?! Nu pratar vi alltså om hunden som inte har några synpunkter alls när han har tuggat tillräckligt länge på sina smaskiga ben och jag plockar undan dem, men apporterna är tydligen oerhört värdefulla. 🤔

En bonuseffekt är att han nu kan tänka sig att gripa även spårapporter, åtminstone efter avslutat spår. I själva spåret är jag nöjd med att han stannar och/eller lägger sig men funkar det efter spårslut så kanske det kan funka även i spåret med tiden?

Vi har massor av jobb kvar. Det ska bli struktur, han ska kunna vänta på kommando, hålla tills jag säger till, plocka upp stillaliggande apporter och mycket mer – och allt ska i sinom tid flyttas till utomhuset. 😅

Har vi kommit så här långt borde vi kunna lösa resten också (metallapport, tungapport?) – hoppas och tror jag. Det får ta den tid det tar. Step by step som sagt, och det finns massor av små ”steps” som jag inte ens har tagit upp här men som varit en del av utvecklingen.

Sista bilden är tagen igår. Då fick jag faktiskt komma så nära med handen i omvänt lockande. Trots att han var sugen på korven släppte han inte, eller gick iväg. Senare på dagen körde vi ett pass till och då kunde jag ta apporten några gånger, ge honom korven, och sen fick han omedelbart tillbaks sin fina chihuahua-apport. 😍

Det traditionella problemet – tugg – har jag inte sett något av ännu men det kanske kommer?

Jag inser att det här inlägget är rörigt och ostrukturerat men det får vara som det är.

To be continued…

Hoppla – mitten av oktober och jag är snart ikapp med dagboken (månadsboken)! 😅

Efter Tour de Dalarna var jag rätt ”mätt” på husvagnsliv men när det plötsligt blev sommar igen, med närmare 30° varmt, drog vi iväg till kusten över en helg, närmare bestämt mitt favoritställe – Björkäng utanför Varberg. Vid den tiden är hundförbudet på stranden slut för säsongen vilket inte gör det sämre. Man slipper liksom ”smyga”. 😉

Det badades, plaskades och promenerades på stranden – både morgon och kväll. Sista dagen skulle ”finkameran” få jobba men … då tog batterierna slut ganska fort. Nåja, några bilder blev det på det lilla vattendjuret. Simma är väl inte riktigt hans melodi (än) men spring och plask är kul. Maro kör en lite mer mogen approach. 😂

Solnedgångar blev det också ett par stycken + de obligatoriska besöken på Laxbutiken och Engelsons. 😁

När vi kom hem räknade jag ihop till 34 husvagnsätter under sommaren och det är nog rekord!

Sedan blev det den vanliga mixen av hundträning, vardag, och lite mer normalt väder innan sommaren gjorde ytterligare ett besök. Inte riktigt lika varmt den gången men ändå fantastiskt skönt. 😍

12:e september fick jag uppleva mitt häftigaste norrsken hittills. Nästa gång det brakade till, i oktober, var det ett massivt molntäcke, inklusive regn, över min del av världen så det här ligger i topp för min del, än så länge.

Hundträningen, och framför allt Pyssels bravader, kommer jag avhandla i ett eget inlägg men en del av septemberträningen handlade om hoppteknik och det lyckades riktigt bra. 😁

Dags att sammanfatta augusti! Det är ju faktiskt bara mitten av oktober. 🙈 Som vanligt är det tur att jag har mobilbilderna som stöd för minnet. 😅

Förutom den vanliga blandningen av hundträning, pelargonpyssel, vardagsbestyr, svampplockning och -rensning hann vi med en del annat. 😁

Först gällde det att pusta ut och samla ihop sig efter lägret för att kunna vara TS på vår rallylydnadstävling A/M och brottas med det strulande SBK Tävling men det löste sig, tror jag.

Veckan efter fyllde jag år och då fick vi mycket trevlig och (nästan) oväntat besök av min kusin med man. Underbart är kort men vi fick i alla fall en skön kväll på altanen med mat, goda drycker och mycket prat. 😍 Kvällen efter bjöd husse på en lätt försenad födelsedagsmiddag på stan. 😋 Vi hann även med en jättetrevlig gårdsfest samma vecka, mitt ute i skogen hos husses kusin, med allt från tipspromenad till bra livemusik.

Därefter var det dags att packa husvagnen – igen. Det blev en tur som bestod av tre ställen och tre nätter på varje. Vi började i mysiga Nora. Där har vi bara mellanlandat en natt för många år sedan. Vi kom sent och åkte tidigt den gången men hann ändå uppfatta att det var en fin stad som förtjänade lite mer uppmärksamhet.

Vår uppfattning var rätt, en mysig stad med fina promenadvägar – framför allt utmed sjön. Vädret varierade men sista dagen var fin. Vi hann även testa den berömda Nora-glassen innan vi drog vidare.

Nästa anhalt var bruks-SM som återigen gick i Leksand – som för två år sedan. Eftersom husse är ett stort fan av Leksands hockeylag och campingen vågade jag föreslå det. Att släpa med honom på ett bruks-SM på annan plats är nog inte aktuellt. 🤣

Det var lagom promenadavstånd till arenan (den här gången också). Första dagen gick vi dit hela familjen men husse och Maro promenerade hem igen ganska snart. Pyssel fick vara kvar och mingla och shoppa med mig och fick sen ta ett uppskattat tassdopp i Siljan när vi promenerade tillbaka.

Så mycket shoppat blev det inte men Maro fick en prasslande apa som han blev störtkär i. 😍

Andra dagen, när det hände betydligt mer och fanns mer för mig att titta på rent tävlingsmässigt fick Maro hänga med. Han är ju betydligt coolare i sådana sammanhang (numera) och lättare att ha med sig. 😍 Flera vänner och bekanta fick fina placeringar så det gjorde det till en extra trevlig dag.

På måndagen packade vi ihop och åkte via Rättvik till Falun. I Rättvik blev det såklart ett besök hos mamma i minneslunden och sen åkte vi till Falun där vi installerade oss på Lugnets camping. Även där blev det tre nätter. Vi hann hjälpa Anna med lite saker, besöka pappas grav, äta lunch i fina Sundborn och äta glass på stan med en gammal klasskompis från grundskolan. Naturligtvis fick det även bli ett pass specialsök för Maro i de roliga miljöerna med skidstadions sommarförvarade material. Han var lite ringrostig i starten men sen tog det sig. 😁

När vi var hemma igen kände jag mig rätt nöjd med husvagnslivet men jag hann knappt packa upp… 😅

Fortsättning följer, i septembersammanfattningen. 😉

Det blir ett tillfälligt avbrott i sommar- och höstsammanfattningarna. Jag måste skriva ner detta innan jag glömmer vad som hände. 😉

Sedan urminnes tider, eller åtminstone sedan början på 2000-talet har jag deltagit i klubbmästerskap – i en eller flera grenar. KM är kul och trevligt, och ganska opretentiöst. Dessutom ett bra sätt för en ung hund att starta upp tävlandet eftersom jag som förare inte tar så allvarligt på det.

Förra året hade jag ju ingen användbar hund eftersom Pyssel var för liten och Maro är tävlingspensionär, även från KM. Har man lovat så har man! Men … då fick jag låna Ki och köra både bruks och rally så det löste sig. 😍

Så drog det alltså ihop sig till årets KM. Som del av tävlingskommittén var jag mer eller mindre tvungen att vara på plats båda dagarna och att då inte kunna delta i någon gren kändes lite … snopet. Men så började Pyssel skärpa till sig, framför allt i fotgåendet,så jag kanske ändå skulle kunna starta i brukset? 🤔

Alla kör appellspår och sen övrigt enligt regelboken, beroende på vilken klass man är i. Appellen är ju bara fem moment (förutom platsliggningen som är långt ifrån klar) och han kan dem alla hyfsat bra, åtminstone på träning, så jag bestämde mig för att vara med.

Vi började med spår och de poäng vi tappade där tar jag på mig nästan helt. I andra vinkeln lurade geografin och min inre kompass skjortan av mig. Det kändes nästan som en spetsvinkel och jag upplevde att vi var på väg mot samma punkt där spåret startat. Jag stannade och höll emot i linan och väntade på att han skulle välja något som kändes mer rätt. Till sist vände han sig om, stirrade på mig och det var väldigt tydligt vad han tänkte – ”idiot, du fattar ingenting!”. Då gav jag med mig och visst hade han rätt. 🙈🤣 Vi fick i alla fall med oss de tre apporterna (och en mental dumstrut till matte) .

Sen kom vi då till lydnaden. Det var intressant att se hur han tog in miljön under linförigheten, en sak i taget. Det var liksom ”där står det en tant och pratar” (tävlingsledaren), ”där står det en gubbe med en pärm” och ”där står det en till gubbe med en pärm” osv. 😂 Jag kan inte påstå annat än att han var ganska splittrad, tittig, och nosig. Det blev mycket muntlig pepp och en del extrakommandon men några poäng blev det kvar. 😅

Framförgåendet, som är hans paradnummer, gick väl sådär. En del nos även där, och ovanligt ”stretigt”.

Så var det då dags att koppla loss inför läggandet. Det borde jag aldrig ha gjort. 🤣
Vips, så brann säkringarna i den lilla kelpiehjärnan och kolsyran i benen tog över. Zoomies de luxe, i överljudsfart. Efter några varv kom han på att det fanns en massa människor på altanen som han faktiskt inte hade tittat närmare på. Då var det, som tur var, en klubbkompis som var vaken och ”motade Olle i grind”. Sen gav han upp det projektet. Vi genomförde i alla fall momentet till sist.

Inkallningen gick väl ok men slarv vid ingången. Sen var det sista momentet – hoppet. Där tyckte han det var onödigt att ta omvägen över hindret för att komma till mig. 🤣 Sen hoppade han jättefint, när han fick en extra chans, men självklart utan betyg.

Platsliggningen avstod vi förstås så det var bara budföringen kvar. Återigen drog han som en avlöning när jag kopplade loss, dock raka vägen till mottagaren – utan zoomies. Helt ärligt har jag varit jätteslarvig där och bara varit glad att han vill springa till mottagaren med tanke på vilka enorma problem det var att få Maro att utföra det momentet. På vägen tillbaka kom han på att han faktiskt inte fått godis, bromsade och var på väg att vända när jag drog till med en busvissling – då kom han till mig. Några poäng blev det självklart inte.

Totalt blev det inte många poäng kvar alls men – som man brukar säga – nu vet jag vad vi ska träna på. 🤣😅

Jag är trots allt ganska nöjd med att vi var med, och vi kom inte sist – bara nästan. 😁Han hade roligt, jag hade också roligt och blev inte ens irriterad. Underhållningsvärdet för publiken var också stort. 😂 Med tanke på hur många hundar, även löptikar, som varit på plan både lördag och söndag (och vi gick in som sista ekipage) är jag ändå överraskad att han inte nosade mer än han gjorde.

Nu har jag en plan. I den ingår bl a att träna under tävlingsliknande former då och då men det blir nog inte lätt att få till så jag hoppas att han får lite bättre impulskontroll i takt med att han mognar och att behovet av zoomies avtar i samma takt. 😅

Första dagen i oktober kanske det är hög tid att sammanfatta juli månad? 🤣

Sammanfattningen är … läger x 2.

Vi inledde månaden med två dagar hos Jenny Wibäck. Min sommartradition sedan många år som jag har svårt att avstå ifrån. Även i år blev det tillsammans med mina trevliga lägerkompisar från Värmland. Någon saknades i år men platserna fylldes upp med andra trevliga bekantskaper. Det blev två dagar men en extremt extrovert och splittrad liten kelpiepojk som hade svårt att koncentrera sig på sin matte. 🙈 Rent hundträningsmässigt fick vi inte så mycket vettigt gjort men matten fick med sig bra tips, framför allt när det gäller apporteringen, och dem har vi nyttjat på hemmaplan.

Det togs en förfärlig massa bilder, som vanligt, och som vanligt blev det inte så många bilder på Pyssel. Vi bodde på vårt vanliga och mysiga B&B där förra årets grisar var utbytta till ett gäng som inte var fullt så sociala som förra årets modell men ändå tillräckligt nyfikna för att Pyssel skulle kunna ta en ordentlig titt. 😂

Efter det lägret höll vi oss på hemmaplan tills det var dags för nästa tradition – Kindslägret, mitt 22:a! I år ingick jag i lägerkommittén igen, efter några sabbatsår, så det var lite extra att fixa med på före och under lägret.

Det här året hade jag valt en brukslydnadsgrupp för Anna Forsén, förra årets silvermedaljör i spår. Vi blandade upp lydnaden med lite skogsarbete men större delen av tiden tillbringades på olika fotbollsplaner. Det var en mycket givande vecka och Pyssel gick från klarhet till klarhet och var på det stora hela mycket mer fokuserad på samarbete än vad han var på det tidigare lägret. En mycket nyttig och trevlig vecka för oss båda. Vädret var också rätt ok. Lite regn här och där men i stort sett bra jämfört med de i princip veckolånga regnen vi råkat ut för ibland. ☺️

Det blev en förfärlig massa bilder, på alla, och även ett gäng på Pyssel som omväxling. 🙏 Det gäller bara att jag kommer ihåg att be någon greppa min kamera och hålla ner avtryckaren. 😁

Innan lägret beställde jag ett broderat halsband till Pyssel. Han bar det med stolthet. 😂 Dock är det lite för stort än så länge men jag tror han kommer grovna lite mer runt huvud och hals så snart är det nog perfekt. 😁