… att få till ett litet inlägg om valpens utveckling? Den där valpen som nu är 8,5 månad, vägde in på 14,9 kg här om dagen mättes till cirka 46 cm. Så … ska vi vara helt ärliga är han väl inte ens valp längre utan snarare en söt men stundtals förvirrad (sl)yngling. 🤣
Han är fortfarande en väldigt go liten hund som gillar att vara nära och bli klappad, helst på magen. Han skulle gärna sova längre på morgnarna än vad som funkar i det här huset med en mycket morgonpigg storebror och en inte fullt lika morgonpigg matte men som ändå går upp alldeles för tidigt.
Efter en period när han var extremt förvirrad i träningen och hade glömt allt (eller det lilla) han kunde är vi nu tillbaka på banan, åtminstone så länge det inte blir för mycket störning. Vi har ju tränat mycket inomhus, i Karlsson Arena, och det märks självklart när vi är ute, då har han svårt att koncentrera sig. Igår när vi tog ett pass på gräsmattan här hemma var det mycket:
– åh, en granne! 
– åh, en bil! 
– åh, ett löv! 
– åh, en fågel! 
… osv 😂
Men det går nog över, om ett år … eller åtta. 😅 Han är en betydligt mer nyfiken och utåtriktad hund än Maro. Maro har ju alltid varit mycket orolig för att jag ska försvinna om han inte har koppel på mig men Pyssel verkar inte ha den sortens hämningar, på gott och ont… 🤣
Han är en liten tänkare med mer hjärna än ben, i motsats till sin storebror som gör först och tänker sen (eller inte alls 🙈). När vi börjar med något nytt tänker Pyssel så det knakar och har jag varit dålig på att förklara så talar han om det. Då muttrar han på mig och så kommer det några dova skall. När jag skärper till mig och förklarar bättre blir det tyst och sen blir det hans nya default-beende. 😁 Jag är helt säker på att han får tillräckligt mycket fart på benen också när han blir säker på vad han ska göra i olika situationer för han kan springa jetejetefort, det har jag sett. 😂
Vi jobbar på ordförståelse och att över huvud taget lyssna om det finns flera roliga saker att välja på och det går framåt. ❤
Han leker bra även om jaktdelen fortfarande är roligare än ren kamp men det blir bättre och bättre även med kampen. Godis är nog bästa belöningen men han tar även till sig fint av muntligt beröm. Klapp och gos under träning tycker han dock är överreklamerat men vi jobbar på att även det ska funka.
Träföremål är han fortfarande ovillig att ta i munnen men vi jobbar på det (också). Vi har klarat av ”random” skogspinnar som han får stjäla ur min hand och nu jobbar vi med träslevar och smörknivar. Det går framåt men det går inte fort. Jag är dock noga med att inte lägga någon press på honom. Oklart om jag lyckas men jag försöker verkligen.
Han spårar bättre och bättre. Efter några riktigt knixiga spår, med massor av vinklar (vi pratar typ 18-20 vinklar på 300 meter!), börjar han inse att det sällan, faktiskt väldigt sällan, lönar sig att bara springa rakt fram. Man ska faktiskt inte springa alls! Han börjar även bli lättare att läsa när han ”ramlar” ur spåret. Han har avancerat från Karlssons gamla spårsele (på lägret i somras) via en billig nödlösning och nu funkar faktiskt Maros sele. Den är lite för stor men han har nog snart växt i den helt. ❤
Pälsen … väcker naturligtvis fortfarande uppmärksamhet och jag får med ojämna mellanrum frågor om vad det är för ras, egentligen. 😂 Det kan jag förstå för jag hade nog också undrat om det inte varit min alldeles egna australiensiska kelpie. 😁
Den här förvandlingen har ägt rum från slutet på april till nu. I somras var han en nakenfis men sen tog det fart på riktigt och jag känner mig inte säker på att han är klar med utvecklingen.
Öronluddet är ju extra speciellt. Kunde han bara vara stilla tillräckligt länge skulle han få dreadlocks. 😂 Nu bygger han extra päls på öronlapparna också. Jag antar att han förbereder sig för vintern. Men han är en stilig liten luddboll och han är min! ❤
Han har, än så länge, inte lidit av något avancerat förstörelsemani. Saker som är rör sig är spännande så det är fortfarande ett äventyr att sätta på sig t ex strumpor. 🤣 Vi vågar dock ställa skor på golvet numera, sladdar är ointressanta och han har inte läst några böcker trots att det finns rätt gott om dem inom hans räckvidd. Jag ropar dock inte ”hej” än, Maro var 14 månader när han plötsligt, på fem minuter, slet mina favoritsandaler i stycken. 😱 Han var ju generellt väldigt dyr i drift. Bäddar, filtar, halsband (som han hade på sig!) osv.
Avslutningsvis några bilder från senaste gången jag rastade finkameran, för snart två månader sedan. Jag borde verkligen göra det oftare!
vallterrier.com 