Vissa skriver dagbok, andra skriver lite mer sporadiskt. Flera gånger varje vecka tänker jag att jag borde uppdatera bloggen. Vad är det för fel på många korta inlägg, som förr i tiden? Det blir dock inte av och sen får man köra ett uppsamlingsheat och där är vi nu.

Karlsson …
… tuffar på även om genomsnittshastigheten sjunker sakta men säkert. När jag skriver detta har han två veckor kvar till sin 16,5-årsdag så man kan nog inte begära så mycket. Han har riktigt bra dagar och ibland någon sämre och då misstänker jag att det är magen som besvärar honom. Det är dock fortfarande han som talar om (högt!) när det är dags för frukost. I morse var klockan 05.15 när han talade om det. 😴 Han meddelar även när det är pusseldags, lunchdags och dags att gå ut och han skulle aldrig missa en promenad. Vilja och humör finns helt klart kvar. ❤ Ibland verkar han lite vimsig men det beror nog mest på att det endast finns mycket små spår av hörsel kvar. 😦

I januari var vi inne på djursjukhuset på återbesök för ultraljud av det lilla hjärtat. Ingen märkbar förändring sen förra året och veterinären tyckte inte att det skulle behövas någon mer koll. Antagligen för att ingen av oss faktiskt tror att han finns kvar i januari 2023. 😢 I mars blev han kemiskt kastrerad pga förstorad prostata så nu har jag två kastrater – jag som egentligen är emot kastrering. 🙈 Nåja, det verkar ha avsedd effekt och det är huvudsaken.

Vi fortsätter med regelbundna besök hos fysioterapeuten och i mars fick han sin första dos med Librela ”mot ledstelhet” (som det står på kvittot) och det verkar fungera. Ny dos en gång i månaden. Effekten håller nog inte i sig i en hel månad men eftersom hans mage inte klarar NSAID-preparat är ju detta helt klart ett alternativ, eller t o m det enda alternativet. Jag håller tummarna för att det inte blir restnoterat igen men han har iaf två doser till reserverade.

Förra veckan fick vi besök av Karin och Tommie som fött upp den lilla guldklimpen som jag fick förtroendet att ta hand om. Det var ett kärt återseende (för oss alla) och Karin fick krama om honom rejält. ❤️

Den gula ankan är ett kärt promenadsällskap och vi försöker göra det bästa av varje dag vi har varandra, jag och Karlsson alltså. Ankan är bara bonus och hade troligen inte ens överlevt en promenad när Karlsson var yngre. ❤

Maro …
…tuffar också på, dock med betydligt högre snitthastighet än sin lilla storebror. Kastreringen har delvis haft önskad effekt. Han är betydligt mindre ”nosig” på träning men tyvärr visade det sig att beteendet kom tillbaka så fort vi gick in på en riktig tävling. 😦 I april testade vi att tävla spår på bortaplan, på en ställe han aldrig varit förut (Gislaved). Förutsättningarna var väl inte optimala – jag hade sovit max en timme på natten och funderade på att lämna återbud men bestämde mig trots allt för att åka. Spåret gick helt ok. Bakspår och två pinnar bort + ett rejält tapp i mitten som han (vi) redde ut. Uppletandet gick inte alls bra men det skyller jag inte på bortaplan i sig utan mer på en typ av terräng han aldrig varit med om. Superhögt ris (blåbär?) som var riktigt svårt att ta sig fram i. Han fick mest koncentrera sig på att skutta för att komma framåt och det gick naturligtvis ut över själva letandet så det lägger jag inte jättestor vikt vid. Slutligen var det dags för lydnaden och han kändes jättefin och ”med” när vi värmde upp och även när vi gick in på plan för att vänta på att bli framkallade till startpunkten. Sen havererade allt. Näsan i backen och alla andra gamla felbeteenden återkom. När vi kom till skallet, som är hans ”paradnummer”, satt han jämte mig med näsan fast monterad i backen. Då bestämde jag mig för att bryta, med gråten i halsen. Inte gråt i halsen för att vi bröt utan för att känslan var så genomusel. Det kan hända att det var vår sista officiella tävling men den som lever får se. 😦

Vi tränar vidare men jag tappar lite riktning när jag inte har konkreta tävlingsmål, även om de är avlägsna. Något måste han ju sysselsätta hjärnan med (och jag också) så vi får se var vi hamnar.

Då och då får han också en genomgång hos Karlssons ”terraputt” och nu har han kommit på att det faktiskt går att ligga ner men det tog ett tag att komma dit. Närmare två år …

Ett par dater med syrran Yra (med familj) har vi också hunnit med. 🙂

Ki
Rallyprojektet fortsätter, om än med lite lägre intensitet för tillfället eftersom matte bestämt sig för att avbryta hennes pensionering från lydnadslydnaden och tävla SM. Kvalpoängen är fixade sen länge (pga uteblivna SM under pandemin) så varför inte? Lite färre träningsmöjligheter för oss (och färre sleep overs) just nu alltså men jag lånar henne när det finns möjlighet.

På långfredagen gjorde vi våra två första starter i fortsättningsklass. Det slutade med 100 p och klassvinst i första starten och 92 i andra (där hon var mer vild än tam 😂). Domarens kommentarer på protokollet värmde även om jag är medveten om att jag inte kan ta särskilt mycket cred för andra raden. 😉

Två veckor senare skulle vi försöka ta det tredje resultatet och titeln men då fick lilla fröken UVI, antibiotika och … tävlingskarens. 😦 Istället för att leta ny tävling i fortsättningsklass bestämde jag mig för att, med 100-poängaren i ryggen, flytta upp till avancerad klass. Det är ett stort hopp men nu tränar vi högerhandling, sidbyten mm så fort det finns möjlighet. Hur långt det räcker kommer vi märka men räcker det inte i första försöket kommer det väl fler chanser. 😉

Att hon fyllde 11 på annandag påsk är svårt att tro för hon är så pigg och fräsch i både kropp och knopp. Må det förbli så länge till för hon är verkligen en stor ljuspunkt i mitt liv. ❤

(Btw, jag vet inte riktigt vad som hände med hon den där som tyckte rosetter var fånigt? 😆 Senaste gången skyllde jag på att rosetterna för kvalresultaten var turkosa. 😂 Den lila i mitten fick vi för 1:a placeringen. Jag lyckades iaf stå emot den GIGANTISKA rosetten man kunde köpa för ”klassvinst”. 😛 Att Ki känner sig en smula kränkt av att behöva sitta på ett bord med en massa tingeltangel runt halsen försöker vi bortse från. 😉 )

För övrigt …
…händer det inte jättemycket av spektakulärt slag men nu i veckan tillbringade vi några dagar med husvagnen vid havet. Närmare bestämt Tylösand. Många strandpromenader blev det i alldeles lagom väder. ❤

Ja just det, jag håller på och utbildar mig till tävlinssekreterare i rallylydnad också. Jag är ju redan TS i bruks och lydnad så varför inte liksom. 😉