En tuff brud i lyxförpackning, men bara till låns… ❤️

Ofta handlar livet om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och halka på rätt bananskal. Ibland blir det bättre än man kunnat drömma om… 🙂

I september, när jag och Maro tävlade spår på hemmaklubben (föregående inlägg), stod jag och pratade med klubbkompisen Emelie i en paus. Hon har en bordercollietik på 10 år som hon tävlat lydnad med, på riktigt hög nivå, i många år. Lilla Ki är en fantastiskt häftig hund med stor utstrålning. Jag har alltid har haft ett gott öga till henne och hon har ofta hamnat framför min kameralins, såväl på klubben som på mästerskap och under en period till och med i sökskogen.

Emelie och Ki hade nyss tävlat VM i lydnad med fint resultat. Nordiska mästerskapen var nästa punkt på schemat, ett par veckor senare, och sedan skulle Ki pensioneras från tävlingslydnaden, åtminstone på landslagsnivå, eftersom Emelie ville satsa på sin yngre hund som fått stå tillbaka en del under landslagssatsningen. Hon var lite fundersam på vad Ki skulle pyssla med i fortsättningen och jag föreslog rally men det var inte Emelie så sugen på. Hon jämförde med hästar, där man kan ha medryttare, och jag sa (på skoj) att jag skulle kunna köra rally med Ki. 😉 Jag trodde verkligen inte att Emelie skulle nappa men det gjorde hon! Jag vågade inte riktigt tro på att det skulle bli av men när NM var avklarat (även där med fint resultat) hörde hon av sig och frågade om jag ville börja träna med Ki. Om jag ville! 😀

Arrangemanget innebär dock vissa logistiska problem, som t ex att Ki bor ungefär 4 mil från mig, men å andra sidan är det nära till min hemmaklubb när jag väl är där. Det blir dock inte träning flera gånger i veckan som jag egentligen skulle vilja, men ett eller två pass i veckan brukar vi iaf få till. Två gånger sedan dess har hon även övernattat (två nätter varje gång) och då har vi utnyttjat tiden väl.

Första träningen var Ki lite skeptisk. Hon ville inte leka med mig och tyckte nog situationen var konstig, framför allt när matte och ”syrran” tränade i närheten. Dessutom var det någon vecka innan älgjakten och någon höll på att skjuta in sitt vapen (långt bort) och eftersom hon är skottberörd blev hon ”låg”. Då var jag skeptisk till om det över huvud taget skulle fungera mellan oss men fr o m vårt andra träningstillfälle har det bara gått uppåt. Hon tycker uppenbarligen att det är superroligt så vi är två om den känslan. 🙂

Emelie har inte lagt sig i utan gett oss tid att hitta varandra och det har vi gjort riktigt bra tycker jag. 🙂 Tre veckor (och fyra-fem träningstillfällen) senare startade vi på vårt klubbmästerskap och hade inte jag klantat bort 17 poäng (🙈) hade vi fått full pott, dvs 100 poäng men det räckte ändå till en tredjeplacering. 🙂

I lördags var det dags för den officiella debuten. Emelie ville gärna följa med och det tackade jag inte nej till. 🙂 En start i Värnamo blev två eftersom de fått många sena återbud i den klass där vi bara hade en reservplats. Facit av dagen blev två kvalificerande resultat, 81 och 89 poäng. Ingen skugga må falla på Ki, hon gav verkligen allt. De tappade poängen får jag ta på mig helt och fullt, och lära mig utav. Det finns även filmer som har analyserats med hjälp av min rallycoach. 😉 Det lustigaste avdraget är ”-1 förarfel (tjuvstart)”. Det är ändå en viss tröst att jag i något sammanhang är snabbare än border collien. 😂 På protokollen stod det ”Mycket fin kontakt! Bra jobbat” resp. ”Fin följsamhet och samarbete” så nog känns det som om vi är på rätt spår.


Tyvärr är det extremt ont om tävlingar i närområdet under vintern men vi får se om det dyker upp några möjligheter att ta ett tredje resultat så att vi kan köra fortsättningsklass när utomhussäsongen börjar.

Vi har naturligtvis redan börjat förbereda oss för de högre klasserna genom att träna högerhandling och de nya moment som kommer. Att gå på höger sida är skumt, konstigt, och roligt och … skumt och roligt säger Ki. 😀 När hon var här på sleep over förra helgen ramlade det dock ner några poletter och hon började kännas tryggare och mer bekväm även på höger sida så jag är inte särskilt orolig. 🙂

Hur som helst är det en fantastisk lyx att få träna, och tävla, en hund av den kalibern även om det inte är helt enkelt att köra formel 1. Det är nog tur att jag tränat på Maro i några år. 🙈 Skillnaden är att Ki har huvudet med sig hela tiden i motsats till Maro där det ofta blir mer ben än hjärna. Där går det också fort men Ki spelar ändå i en annan division och gör saker fortare än jag hinner spotta ur mig kommandon. Behövs det mer än ett kommando på ett moment får jag problem. Jag måste träna på att prata fortare (och att läsa rätt på skyltarna). 😂

Jag är naturligtvis väl medveten om att jag inte kan ta särskilt mycket ”cred” för det hon kan, än så länge. Hon har ju en mycket god grund (milt uttryckt 😉 ) för det mesta som krävs i nybörjar- och fortsättningsklass men de högre klasserna kommer kräva betydligt mer och det är upp till mig att jobba fram. Under resan till och från tävlingen i lördags fick jag lite generella Ki-relaterade inside-tips från Emelie som jag självklart tog till mig och ska använda mig av. 🙂 Det är hur som helst väldigt roligt att Ki accepterat mig fullt ut och verkligen vill jobba med mig. En riktig feelgood-hund är vad hon är och jag har fått en härlig påminnelse om hur hundträning ska kännas. ❤️ Med Maro är det ju inte helt enkelt alla gånger men jag älskar honom ändå. Han har väldigt många goda sidor men även några som leder till irritation och frustration hos både honom och mig.

Vad Maro tycker om det här arrangemanget är lite oklart. I skogen tycker han att det är kul, Ki springer ju fortare än både matte och Karlsson (vilket iofs inte är så svårt). Han bryr sig nog egentligen inte om att jag tränar med Ki eftersom han inte är särskilt konkurrensinriktad och han får ju också träna, före eller efter. När hon är här hemma håller han en låg profil. Ki klev in här som den mest naturliga sak i världen och gjorde sig omedelbart hemmastadd och till chef, i kraft av både ålder och kön. 😂 Tycker hon att han är ohyfsad, eller vill stjälpa till i onödan, så säger hon ifrån direkt och då skärper han till sig. Karlsson bryr sig inte, han är ju helt ointresserad av andra hundar så han sa bara ”jaha, ska hon bo här nu” och så var det bra med det vilket passade Ki utmärkt. De känner även varandra sen förr i tiden.

Ja vi får se hur långt vi kommer, jag och Ki. Hon fyller 11 år till våren men är fantastiskt pigg och fräsch i både kropp och knopp så jag hoppas hon hänger med länge till. Jag är oerhört glad och tacksam att ha fått den här möjligheten och vi får ta vara på tiden så gott som logistiken tillåter. Och vi ska ha roligt under tiden. ❤

2 reaktioner på ”En tuff brud i lyxförpackning, men bara till låns… ❤️

  1. Så härligt att läsa Lotta!😀 Verkligen ett fint initiativ av Emelie och modigt av dig att tacka ja. Det är ju ett förtroende och verkligen inte bara enkelt att tävla någon annans hund. Heja nya temaet!!☆

    • Tack! ❤ Har verkligen inte tänkt på mig som "modig" i det här sammanhanget men det kanske jag är? Det skulle ju ha kunnat gå fullständigt åt fanders men det hade vi väl antagligen upptäckte redan innan vi gick ut och tävlade.

Lämna ett svar till vallterrier Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s