Bara vara

Juldagen och nyårsdagen – två dagar på året när prestationsångesten når nya, oanade bottennivåer. Det känns helt OK att bara vara … och då gäller det att passa på. Bara de nödvändiga sysslorna har blivit gjorda – och en timmes hundträning . En timmes hundträning på den mossgröna mattan på tomten är svårslaget efter en månad med snö och/eller is.

Under den timmen hann jag bl a konstatera att ”rutan” är färskvara. Väldigt kort hållbarhet på det momentet faktiskt… 😦 Men nu är vi på G igen.

Vi passade också på att leta upp piparna vi tappade bort på åkern i snön den 7:e december. Det krävdes ett stort mått av självbehärskning (av terriern) för att jag skulle kunna ta den här bilden. Jag hade inte så svårt att låta bli dem. 🙂

Igår kväll hade vi goda vänner här och knaprade i oss en ganska opretentiös nyårsmiddag. Det hela kom ju lite hastigt på så vi fick ta det för vad det var. Trevligt hade vi i alla fall, mätta blev vi och bubbel drack vi. Så mycket mer kanske man inte ska begära? På fyrverkerifronten var det lugnt, vilket det oftast brukar vara. I år var det dock ingen av de närmaste som gjorde väsen av sig men gick man ut så lät det som om det var inbördeskrig i ”byn”. Och då är det ändå ca tre kilometer fågelvägen… Iza var dock helt oberörd igår. Hon hörde förmodligen inte ens de smällarna, inomhus med pratande människor och musik.

Jag blev så ledsen igår när jag på FB såg den ena rapporten efter den andra från kompisar med fyrverkerirädda hundar. Tror ingen, inte ens jag, kan föreställa sig hur det är att ha en riktigt skott- och fyrverkerirädd hund om man inte har haft det. Att se sin bästa kompis lida så utan att man kan förklara eller stoppa eländet. Det är tragiskt att fyrverkeriegoismen breder ut sig. Det är även obegripligt att folk vill lägga ut pengar på något som är så snabbt förgånget och dessutom farligt. Visst, det är vackert, det kan jag också tycka, men det borde väl räcka med ett ”offentligt” fyrverkeri per ort. Exakt på tolvslaget. Arrangerat av proffs.

I förmiddags såg det ut så här i valda delar av vardagsrummet. Det var uppenbarligen inte bara tvåbeningarna i familjen som var slitna första dagen på nya året.

Idag fyller bloggen sju år, åtminstone om man räknar med den förra bloggen. Grattis till bloggen, eller nå’t. Trodde väl aldrig att det skulle bli så långvarigt när jag ”provade” den 1 januari 2006. Strax därefter gjorde Karlsson entré och sen har det bara rullat på. Han är uppenbarligen en nästan outsinlig källa för bloggmaterial. 🙂

Nu är det bara timmar kvar av jullovet och i morgon är det dags att släpa sig iväg till jobbet igen. Nåja, kanske nyttigt att komma in i lite rutiner igen?

Men … målen för 2013 då, kanske någon tänker. Nej, vi skiter faktiskt i det. Har en känsla av att mina mål de sista åren varit ungefär desamma och de har inte uppfyllts en enda gång. Så nej, jag tänker inte plita ner några mål den här gången. Naturligtvis finns de, i mitt huvud, men de får stanna där – under sin korkek – så länge… 🙂

God fortsättning på er och hoppas att både vi och ni får ett fantastiskt 2013!