Och vad ska jag göra nu med all min fritid?

Idag var det alltså dags för det stora experimentet; att tävla med ”otränad” och uttråkad hund. Hur skulle det gå?

Sedan den officiella tävlingen på Elfsborg för två månader sedan har vi tränat lydnad EXAKT tre gånger, och endast på hemmaplan. Endast en av dem, i söndags, har varit hyfsat seriös. Vi har inte satt våra tassar på en appellplan under denna tid. Anledningarna har varit många. Först var det Karlssons tonsillit som visade sig vara stora tonsiller utan bakterier?! Alltså ingen antibiotika men beordrad vila av veterinären. Dessutom hade matte tappat sugen i största allmänhet efter detta bedrövliga tävlingsår. Sen hände allt med mamma som naturligtvis tog musten och lusten ur mig.

Under resans gång, och i synnerhet i samband med lydnadstävlingen i september, fick jag tips om att jag kanske skulle låta honom ha tråkigt inför tävling för att han skulle vara lite mer taggad. Jag ställde mig skeptisk till det hela. Men så såg jag min chans att testa det upplägget. Mer otränad och uttråkad än så här har han nog aldrig varit, och så dök det upp ett klubbmästerskap i Kind som en skänk från ovan. 🙂 Sedan i söndags har han enbart gått koppelpromenader och tränat har vi som sagt inte gjort.

Mina tankar inför dagen var att vi nog skulle tappa en del i precision, få en del slarv, och att han skulle ljuda mer än vanligt. Det visade sig stämma rätt bra. ”Ej helt tyst” är en mycket ofta återkommande notering i protokollet. 😳 I synnerhet i start- och väntsituationer. För övrigt gick det mycket, fort och ofta – typ. 🙂

Men … för första gången i världshistorien fick vi betyg på alla moment i klass III! Inga 10:or, men heller inga nollor. En rolig detalj var att dagens domare var samma som dömde på tävlingen i september. Hon är inte känd för att ge några gratispoäng. Det gjorde hon inte då, och det gjorde hon inte nu. Hon var dock i det närmaste lyrisk av attitydförändringen hos det lilla virvelmarsvinet. Hon såg nog en ännu större skillnad än vad jag gjorde. 🙂

Så, hur gick det då? Ja klubbmästare blev vi naturligtvis inte, men vi skrapade ihop till ett definitivt ekipage-bästa, och ett andrapris med 237,5 poäng. Tidigare har vi ju bara haft tredje- eller 0-pris, beroende på X antal nollor.

Dagens poäng med mina kommentarer;

Sitt i grupp; 8,5 (pip, förmodligen mest temperaturrelaterat. +3 och mulet är inte favoritvädret för gruppmomenten.)

Platsliggning; 8 (se ovan)

Fritt följ; 7 (lite förvirrat mellan varven, och jättefint mellan varven…)

Sättande under marsch; 9 (Något sent enligt domaren, och det får vi tro på.)

Inkallning med ställande och läggande; 8,5 (tydligen ljud, som jag inte hörde och snett sättande i avslutet. I själva ställandet och läggandet fanns inget att klaga på, ens enligt domaren.)

Rutan; 7 (Spikrakt ut i bra tempo och jag fick stopp på honom i tid, men … det var något i rutan som luktade väldigt gott?! Han knycklade ihop de små söta öronen och det krävdes ett par extra kommandon innan han knycklade ihop även benen – i slowmotion. Sen kröp han en liten bit för att kunna lukta ordentligt? Resten såg jag inte så mycket av men det var nog bra för det står inget i protokollet.)

Hopp-apport; 7,5 (Ljud, förstås, och tugg. Extra notering från domaren; bra tempo.)

Metallapport; 8,5 (Ljud i starten, och lite tugg. F ö fint.)

Vittringsprov; 7 (Ljud i starten, tog rätt pinne, tuggade och strulade/tappade vid avslutet.)

Fjärrdirigering; 5 (Missade något skifte och krävde en del extra kommandon. Jag var nog lätt förvirrad också, så jag tar på mig en hel del.)

Så – hur gör vi nu? Var sitter volymknappen? Så mycket som han lät idag tror jag aldrig han gjort förut. Å andra sidan var det länge sedan han var med mig så bra på tävling. Toktaggad men tyst, hur kommer man dit? Tränar man kanske sex gånger, istället för tre, de sista två månaderna innan tävling? Räcker det att låta honom ha tråkigt veckan innan tävling? Tränar man spår och uppletande så att han får ut en del överskottsenergi?

Många frågor, få svar… Att hitta balansen blir inte lätt.

Om man leker med tanken (jag vet… om inte om vore, och man kan inte göra så, etc…) att vi hade haft en hyfsat tyst hund, och att det genererat en poäng till på de moment där det dragits för ljud + att temperaturen varit lite mer gynnsam och att han alltså varit tyst även på gruppmomenten, så kommer vi upp i ett förstapris med god marginal. Faktiskt?!

Nu inser jag ju att en helt tyst Karlsson-terrier kommer jag inte att få, hur jag än gör, men bra mycket tystare än så här kan han faktiskt vara. En lätt lomhörd domare skadar ju inte heller. 😉 Men balansen som sagt…? Den tål att funderas på i vinter.

Hur som helst har jag haft en himla trevlig dag bland himla trevliga människor på en himla trevlig klubb där jag känner mig himla hemma, och som nog snart blir min hemmaklubb på riktigt. Ska vi ändå inte träna spelar det ju ingen roll om jag har en eller fyra mil till klubben – typ. 😉

Dessutom känns helt plötsligt hela livet lite lättare. Det har ju varit ganska tungt och mörkt ett tag nu, men lite lättare känner jag mig i hjärtat efter dagens övningar.

Några bilder från dagen, tagna av Ulf B med min kamera.

Fritt följ-halt

Distanskryp i ruta?! Kanske ett nytt moment i regelrevideringen 2017?

Inkallningen från rutan.

Ingen större tvekan om vilket moment detta är.

Metallapporteringen.

Vittringsapportering.

Fjärrdirigering.

Payback-time?

Idag är det den nionde november och månaden har hittills jobbat stenhårt för att återupprätta sitt dåliga, och befogade, väderrykte. Det har inte varit solsken varje dag, men det har inte regnat (ok, en liten skur under andra akten när vi tittade på Labero förra torsdagen), det har inte stormat och solen har hedrat oss med sin närvaro flera dagar och så även idag. Tittar man, och tror, på yr.no så kommer det inte regna på ytterligare en dryg vecka?!

Nu kan man ju inte låta bli att undra; är det kompensation för de stora vattenmängderna som sköljde över oss under september och oktober? Är det ett tecken på att vi kommer få en grön och fin vinter? Eller kommer vi få betala för en (så här långt) torr och fin novembermånad genom ytterligare en vinter från helvetet?

Facit har vi framåt april, men jag njuter av novembervädret så länge det varar…

Edit; Den 10:e november 2010 är det läskiga snöbilder i bloggen och jag skrev att det årets julkort redan var fixade…

Hej då husvagnen… Hej husvagnen! Hej hundträning!

Den här helgen har ju vädermässigt varit helt ljuvlig, åtminstone om man betänker det faktum att vi skriver november. Ca +10° och en blek sol. Och vad har jag gjort? Jo, jag har flyttstädat husvagn?!

För att göra en lång historia kort; husvagnsdesigners är inte kvinnliga schäferägare… Herrejösses vad många små skrymslen det finns, som man inte ens visste att de fanns?! Skrymslen där i princip ingenting, utom schäferhår, solstrålar och en vältränad blick, kommer in… När man flyttstädar en lägenhet eller ett hus är det ju tomt på möbler. Det är det inte i en husvagn, och ”möblerna” är dessutom fast monterade… Rätt praktiskt i vissa fall men vansinnigt opraktiskt ur städsynpunkt. Inklusive remontering av gräsliga originalgardiner (det är fler gardinlängder i husvagnen än vad det är i hela vårt hus!) tog projektet hela den ljusa delen av dagen, och en del av den här dagen också. Men … nu är det gjort och pärlan är levererad till firman där vi köpt den nya. Nu håller vi bara tummarna för att de inte hittar några dolda fel på den så att inbytespriset håller.

Igår kväll insåg jag också att husvagnens första tur gick till Bruks-SM i Värnamo (2005) och husvagnens sista tur gick till … Bruks-SM i Värnamo! Nåja, inte i Värnamo bokstavligen, men de stod åtminstone som arrangör i år också. Snacka om att cirkeln är sluten?! 🙂 Den har tjänat oss väl, och vore det inte för de korta obekväma sängarna så hade den nog fått hänga med ett tag till.

Den nya pärlan (?) levereras inte förrän i vår. Företaget som säljer den bjuder på vinterförvaringen så vi ser den inte igen förrän i månadsskiftet mars/april. Hoppas att den håller samma pärlstatus som den gamla? Det är exakt samma planlösning som i den gamla (det vore ju synd om man gick till garderoben när man ska kissa på natten liksom) men är fullbredd och har riktiga sängar som dessutom är längre och bredare. Det blir nog bra det där, får vi tro. Är det april snart?

Min ambition för resten av dagen, efter husvagnsleveransen, var att göra något roligt ihop med den lilla hunden, typ träna… 😉 På vägen hem drabbades jag dock av en vidrig huvudvärk så det var bara att inhalera Ipren, lägga sig på soffan och skicka ut husse med båda hundarna. De tog en extra lång promenad och när de kom hem igen hade huvudvärken gett med sig.

Under veckan har jag insett att jag nog inte har nerver att inte träna något alls innan KM i Kind nästa lördag. Därför gick vi ut på gräsmattan och körde igenom lydnadsklass III-momenten. Och oj så fint han skötte sig. Något överladdad förvisso, men inga direkta tokfel. Det mest positiva var att han gjorde ett kanonfint rutskick, och det momentet har vi inte kört alls sen tävlingen för snart två månader sedan. Förvisso såg han, pga en miss i planeringen, när jag ställde ut rutan, men den stod på helt ny plats och dessutom med lite ”hinder” i vägen.

Vittringen trodde jag skulle bli plockepinn-varianten med tanke på hur laddad han var. Full fart ut men sen bromsade han in snyggt, kopplade på näsan och valde rätt. Lite tugg och tapp blev det, men i det här läget är jag supernöjd med att faktiskt slippa plockepinnandet. Kul hade vi också, och det var faktiskt huvudsaken. Hur det går på lördag återstår att se. Som bekant händer det ju mycket på tävling som inte händer hemma på gräsmattan…

Igår hade jag en riktig deppdag och när jag körde förbi en kyrkogård i skymningen och såg alla ljus fick jag en akut panikgråtattack… Det går upp och ner rätt ofta  just nu, och det lär det väl fortsätta med antar jag. Det har varit ett tungt år som sagt.

Så här såg det ut i husses knä igår kväll. Med tanke på vad dagen bjudit kan jag tänka mig att det blir något liknande ikväll?

 

Och nu då…?

Det är inte utan att jag känner mig lite vilse i pannkakan nu…

I torsdags åkte vi till Rättvik – för sjunde gången i år. Den normala besöksfrekvensen har varit en gång varje år så det här året har varit – hektiskt. Närmare 700 mil har vi avverkat bara på den sträckan.

I fredags var begravningen, och den blev naturligtvis tung – så som begravningar är. Min kusin och hennes man var dock på plats vilket underlättade det hela betydligt, framför allt före och efter själva akten i kyrkan.

Vi hade hyrt en stuga från torsdag till lördag och fick massor av trevligt umgänge under de dagarna. Kusinen (och även hennes man) är riktiga feel good-människor och utan dem vet jag inte hur det hade gått. Karlsson var med som feel good-hund och gjorde sitt jobb med den äran, i synnerhet när han på fredagens eftermiddag körde race på Långbryggan, 628 meter rakt ut i Siljan. OK, han sprang inte alla 628 i ett svep, men roligt hade han. Så även när han fick springa allt vad han orkade på badplatsen och den helt tomma campingen. Iza, som inte är kompatibel med begravningskläder, fick vara hos hundvakten och plocka svamp hela helgen vilket hon skött så bra så att hon fick med sig en stor påse trattisar hem.

Det var skönt att komma hem igen, och ambitionen under hemresan var att inte lämna kommunen mer i år. Den ambitionen sprack dock redan på söndagen när vi åkte till grannkommunen och skrev på kontraktet på vår nya (eller åtminstone nyare) husvagn. Vi lär dock inte se så mycket mer av den förrän till våren. Nu återstår ”bara” att städa ur den gamla som ska levereras för inbyte, helst nu på söndag. Jag ryser bara vid tanken på hur många schäferhår det ryms på insidan av ett förtält…

Och på tal om husvagnen så kan man återknyta till det där vilse i pannkakan-syndromet. Vad ska vi nu göra på sommarsemestrarna? Ända sedan jag flyttade hit (och även när jag bodde i Stockholm) så har vi varje sommar åkt raka spåret upp till Rättvik för att hälsa på mamma, och de sista åren även för att hjälpa henne med diverse praktiska göromål i större eller mindre omfattning. Nu har vi ingen direkt anledning att åka dit längre. Åtminstone inte att tillbringa halva semestern där… Vi löser säkert det problemet, men konstigt känns det onekligen.

Ett märkligt fenomen inträffade igår. I våras, ett par dagar innan vi skulle åka upp för att påbörja flytten av mamma drabbades jag av yrsel. Läkaren på vårdcentralen hittade inget fel på mig, men naprapaten lagade det snabbt och lätt samma kväll. Låsning i första nackkotan var diagnosen om jag inte missminner mig. Igår, två dagar efter hemkomsten från Rättvik, drabbades jag av kraftig yrsel?! När jag klev ur sängen höll jag, bokstavligen, på att gå in i väggen, eller snarare i bokhyllan som sitter på väggen! Yrseln lade sig successivt under dagen och idag känns det OK, men man kan ju inte undgå att fundera på hur mycket som är psykologiskt betingat?

Med allt som är planerat att ske i den här novembermånaden så lär den gå fort som blixten. Bl a står en smärre köksrenovering på schemat; nytt kakel och ny bänkskiva. Gäller bara att få hit snickaren som ska göra det också. Senare i vinter ska även vardagsrummet få sig en rejäl omgång med utbyte av alla ytskikt. Även om det jobbet också ska göras av fackmän så är det ju en hel del pyssel både före och efter… Jag har ett antal kartonger med saker från mamma att ta hand om, och en massa annat står också på schemat så sysslolös är jag inte det minsta.

Hundträningen ligger fortfarande på is. Eventuellt genomför jag ett experiment nästa lördag och startar på Kinds KM i lydnad med ”otränad” hund. Många har ju tyckt att jag skulle testa det, för att se vad som händer. Om han då är så taggad så att han går bättre? Jag tillåter mig att tvivla, men på ett KM har man ju ”råd” att chansa. Någon som inte ligger på is, men däremot i soffan, är den lilla tävlingshunden. Han provligger olika kuddar, och olika ställningar. Det fattas bara att han börjar ropa efter praliner… 🙂

Och tittar man hur osammanhängande det här blogginlägget blev så förstår man att jag faktiskt är rätt vilse i pannkakan – på många sätt. 😦